Stora blodmasken : hur påverkas prevalensen av selektiv avmaskning?

Abstract: Strongylus vulgaris (stora blodmasken) är den inälvsparasit som potentiellt kan orsaka allvarligast skada hos betande hästar. Parasitens larvstadier vandrar i tarmens blodkärl som en del i livscykeln. I vissa fall kan larverna obstruera kärlen vilket orsakar kolik, och då är utgången i många fall dödlig. Den skyhöga förekomst (80-100 %) av S. vulgaris som sågs på 60-talet har idag sjunkit till 3-5 % tack vare årtionden av intensiva avmaskningsprogram. Massiv användning av avmaskningsmedel har dock lett till att det idag ses en omfattande resistens hos den nära släktingen Cyathostominae (lilla blodmasken). I nuläget finns enbart makrocykliska laktoner kvar som läkemedelsgrupp med fullgod effekt mot små blodmaskar. För att bromsa resistensutvecklingen krävs förbättrade strategier, vilket har lett fram till selektiv avmaskning. Selektiv avmaskning innebär att behandling enbart ges till hästar som vid träckprovsanalys överstiger 200 blodmaskägg/gram. Denna strategi tillämpas idag i Sverige och flertalet andra EU-länder. Sedan några år tillbaka finns dock misstankar om att stora blodmasken har ökat i förekomst till följd av selektiv avmaskning. Den här litteraturstudien syftar därför till att undersöka hur parasitens prevalens i Sverige kan ha påverkats av denna strategi. Det visade sig att en tydligt ökad förekomst påvisats i Danmark, ett land som införde selektiv avmaskning redan år 1999. Därför är det möjligt att en framtida studie i Sverige kommer att visa samma resultat, även om andra tillämpande länder som exempelvis Tyskland ännu inte sett någon förändring. För att förebygga en prevalensökning är det viktigt att hästägare begär odling av träckprover så att stora blodmaskar konsekvent diagnostiseras och därefter behandlas vid minsta förekomst. Utebliven odling leder till att hästar med låga, positiva analysvärden (0 < x < 200 ägg/gram) lämnas oavmaskade, utan vetskap om en eventuell förekomst av stor blodmask. I nuläget innebär diagnostisering en två veckor lång larvodling, eftersom nya, snabba och känsliga metoder med PCR (polymerase chain reaction) ej fått genomslag ännu p.g.a. höga kostnader. För att optimera användning av avmaskningsmedel och därmed minska påverkan på resistensutvecklingen är det även viktigt att hästägare skickar in träckprov vid rätt tid på året, d.v.s. i april-juni innan betessläpp. Om träckprov tas tidigare finns risken att de larver av S. vulgaris som infekterat hästarna på fjolårets bete inte hunnit utsöndra ägg. Målet bör därför vara att öka medvetenheten och förståelsen hos svenska hästägare om lämpligaste tidpunkt för träckprov och varför det är betydelsefullt att begära odling av dessa.