Genetisk variation hos svenska lantrashöns

Abstract: Redan i början av 1800-talet beskrevs svenska tamhöns i litteratur som allmänt förekommande och de utmärkte sig bland annat för att vara väldigt varierande. Under 1980-talet bildades föreningen Svenska Lanthönsklubben för att bevara gårdsflockar av höns från olika delar av landet med ursprung i de gamla bondhönsen. Grupperna av höns bevaras nu som olika raser och idag finns elva raser av höns som räknas som svenska lantraser. Lantrashönsen varierar mycket, både i storlek och i utseende, från Öländsk dvärghöna med en vikt av ca 500 gram, till Skånsk blommehöna där vuxna tuppar kan väga upp mot 3,5 kg. Vissa av raserna är mer enhetliga vad gäller fjäderfärg medan andra har stor variation av olika färger och teckningar. Även yttre attribut som kamform, benbefjädring, tofs på huvudet eller varierad fjäderstruktur varierar. Det finns få studier gjorda på svenska lantrashöns som visar genetisk variation mellan de olika raserna och hur mycket de skiljer sig från andra hönsraser. I denna studie har mtDNA från nio olika lanthönsraser sekvenserats och jämförts, dels med varandra men också med andra utvalda raser. Den genetiska variationen bland lantrashönsen är enligt den här studien inte så stor men visar att det finns femton segregerande positioner som ger totalt sex olika haplotyper. De flesta individerna har samma haplotyp som återfinns i andra europeiska studier och som först upptäcktes i en studie av Liu et al. (2006). Skånsk blommehöna är den ras som varierar mest med fyra olika haplotyper av mtDNA. Kindahöna och Åsbohöna har två olika haplotyper vardera och Ölandshöna skiljer sig mest med en egen haplotyp som finns hos alla tre provtagna individer. Studien visar att den genetiska variationen bland svenska lantrashöns följer variationen hos andra studerade europeiska höns.