Hållbar boskapsproduktion : växthusgaser från nötkreatur och möjliga strategier för minskade utsläpp

Abstract: Hållning av nötboskap genererar utsläpp av de tre växthusgaserna koldioxid, lustgas och metan. Alla tre har stor betydelse för klimatet på jorden då de bidrar till den pågående globala uppvärmningen. Utsläpp från dessa växthusgaser kan delas in de som kommer direkt ur korna samt indirekta utsläpp som genereras vid skötseln av dem. Indirekta utsläpp har störst betydelse inom nötdjursproduktionen. Nuvarande nötdjursproduktion i intensiva system centreras till stora rensade områden i syfte att ta fram bete- och/eller odlingsmark för djuren. Omgivande skog och buskar tas bort vilket skapar ett homogent landskap med artfattig växtpopulation och endast örtplantor odlas som foder. Sammanlagt genererar detta stora utsläpp av koldioxid. Alla dessa utsläpp är indirekta. Globalt sett avgår närmare 2400 miljoner ton koldioxid varje år vilket är tre gånger så mycket som utsläpp från flyget. Metangasutsläpp från nötboskap har två orsaker. Dels bildas metan som restprodukt i kornas våm vid foderjäsning, där den rapas upp och går ut i atmosfären. Detta är direkta utsläpp. Metan bildas också vid nedbrytning av gödsel under anaeroba förhållanden vilket faller under indirekta utsläpp. Lustgas utsöndras från kväverik gödsel (direkta utsläpp) och gödsellagring (indirekta utsläpp). Hur mycket lustgas som bildas är beroende av den omgivande miljön; organisk kolmängd, pH, temperatur och växtupptagningshastighet. Både metan- och lustgasutsläppen uppgår till ca 2200 miljoner ton vardera per år. För att minska dessa utsläpp blir alternativa produktionsstrategier för nötkreatur av intresse och studien fokuserar således på följande frågeställningar: Hur bidrar produktion av nötkreatur till utsläpp av metan, lustgas och koldioxid? Vilka produktionsstrategier som nötdjursproducent är att föredra med avseende på en minskning av dessa växthusgaser? Alternativa strategier som undersöks är ekologisk produktion, silvopastoralt lantbruk, utfodring i form av högre andel fett eller högre andel icke-strukturella kolhydrater samt vaccin och avel. Av de genomgångna strategierna att minska metanutsläpp från nötkreatur är avel att föredra. Men utfodrings-, vaccin- och avelsstrategier har inga direkta synergieffekter med andra miljömål och slutsatsen är därför att dessa strategier inte är svaret på minskade växthusgasutsläpp från nötdjursproduktion. Ekologisk produktion och silvopastorala lantbruk har båda potential att binda kol och kväve och kan därför minska utsläpp av växthusgaser. De är båda att föredra framför konventionell produktion. Dock så kräver de effektiv administrering av gödsel, hög självförsörjningsgrad och organiserad utevistelse av djuren.