Smittsam cancer hos tasmansk djävul

Abstract: Detta är en litteraturstudie av sjukdomen Devil Facial Tumour Disease (DFTD) som drabbar tasmansk djävul. De lever i vilt tillstånd på ön Tasmanien som ligger utanför Australiens södra kust. Tasmanska djävular är köttätande pungdjur i ungefär samma storlek som en rödräv. De är nattaktiva och lever ensamma, förutom vid konkurrens om föda och under parningsperioden då de möter andra tasmanska djävular. Vid dessa möten blir det ofta slagsmål för att göra upp rangordningen. DFTD ger stora tumörer i munhåla, ansikte och halsregion samt eventuella metastaser. Tumörerna är maligna och leder till döden inom ett par månader efter att symptom visas, genom att andningsvägarna blockeras eller svält då de stora tumörerna hindrar djuret från att äta. Tumörceller ifrån en tasmansk djävul förs över till en annan via bett, likt ett vävnadstransplantat, från ett infekterat djur till det djur som biter. Ett forskningsresultat som starkt talar för att DFTD är en smittsam cancer är att cellerna i tumörerna inte har samma karyotyp som värddjurets övriga cellerna. Första fallet av DFTD sågs 1996 och sedan utbrottet av DFTD har de tasmanska djävularna sjunkit kraftigt i antal. I populationen har ålderfördelningen ändrats och består nu främst av unga djur. Tidigare fick de flesta honor sin första kull vid två års ålder vilket nu har ändrats till att de får första kullen vid ett års ålder. Detta tros bero på minskad konkurrens om föda. Trots att första kullen föds tidigare hinner de flesta honor numera bara få en kull under sin livstid. För att en cancer ska kunna smitta mellan individer krävs en fysisk överföring. Cellerna ska kunna överleva i den nya miljön och får inte stötas bort av värdens immunförsvar. När tasmanska djävular drabbas av DFTD skapar de ingen immunrespons emot tumören. Eftersom forskningen tyder på att Tasmanska djävular har ett fungerande immunförsvar, så antas den bristande immunresponsen mot DFTD bero på att tumörcellerna inte upptäcks som icke-endogena då de inte uttrycker MHC-molekyler på sin cellyta. Det finns en till känd tumörsjukdom som smittar mellan individer, canine transmissible venereal tumour (CTVT) som ger veneriska sarcom hus hund, varg och prärievarg. Sjukdomen är nu utbredd över 75% av Tasmaniens yta och populationen har minskat med över 60%. Utan något botemedel tror forskare att den vilda populationen inte kommer vara kvar om 5 år och i värsta fall totalt utrotade inom 35 år. Många projekt finns dock för att rädda tasmansk djävul så som forskning kring behandlingsmetoder och vaccin. Friska djur fångas även och hålls i DFTD-fria inhägnader och på mindre öar utanför Tasmanien för att minska risken för fortsatt spridning av sjukdomen.