En studie av tre inventeringsmetoder i slutavverkningsbestånd

Abstract: Information om avverkningsbestånd är avgörande för att kunna planera flödet av olika virkessortiment, och därmed kunna leverera rätt mängd virke i rätt tid mot avtalade kontrakt. Det är också avgörande för att bedöma ersättningen till entreprenörerna. Västra skogsägarna håller på att utveckla ett avverkningsplaneringssystem, Swiss, som skall klara detta. I systemet skall finnas rutiner för inventering av träden i bestånden och andra beståndsvariabler som terrängtransportavstånd, bärighet etc. Det här arbetet inskränker sig till att undersöka trädvariabler i slutavverkningsbestånd enligt tre olika inventeringsmetoder. Två av metoderna är subjektiva och har undersökts genom ett fältförsök i tolv slutavverkningsbestånd i östra Värmland. De två subjektiva metoderna var "hoftning" och inventering av subjektivt utlagda cirkelprovytor. Den tredje metoden är en objektiv cirkelytemetod. Den redovisas utifrån en litteraturstudie. De undersökta variablerna var barrträdsvolym, trädslagsblandning och antal stammar/ha. Förrättningsmännens uppgift i den subjektiva cirkelytemetoden var att finna en till tre cirkelytecentrum i bestånden. Dessa skulle väljas så representativa som möjligt för de undersökta variablerna. Med "hoftning" avsågs rent okulär uppskattning av dessa variabler, men med rätt att göra stödmätningar. Förrättningsmännen genomförde denna metod direkt efter cirkelprovyteutläggningen i samma bestånd. Förrättningsmännen inventerade först fem bestånd enl nämnda subjektiva metoder, sedan genomfördes en kalibreringsövning. A v sikten med denna var att "lära" förrättningsmännen hur skog med olika värden på de undersökta variablerna ser ut. Kalibreringsövningen genomfördes i två slutavverkningsbestånd, som inventerats med vardera 24 objektivt utlagda cirkelprovytor. Efter kalibreringen inventerades ytterligare fem bestånd med samma metoder som före kalibreringen. Förrättningsmännens inventeringsresultat jämfördes sedan med "facit". Detta "facit" utgjordes av skördardata och mätbeskedsdata från VMF. Beståndsarealerna uppmättes med hjälp av kontinuerlig GPS-mätning för att få säkrare facit än pliktpollettsmätning ger. Utifrån inventeringsresultaten genomfördes också utbytesberäkningar enl Ollas från hoftningen och teoretisk aptering av de inklavade träden på de subjektivt utlagda cirkelprovytorna. Av de två subjektiva metoderna visade sig hofmingen i genomsnitt uppskatta volymen bäst i enskilda bestånd. För uppskattning av totala volymen, om alla bestånd slås samman, fick metoderna däremot omvänd rangordning. För uppskattning av stammar/ha gav de subjektiva cirkelprovytorna en något bättre skattning. För trädslagsblandningen var metoderna likvärdiga. Kalibreringsövningen tycktes inte ha någon effekt på förrättningsmännen för uppskattning av någon av de undersökta variablerna. I den subjektiva cirkelytemetoden verkar det för samtliga variabler sakna betydelse om förrättningsmännen lagt ut en, två eller tre ytor. För den objektiva cirkelytemetoden är dimensioneringen av inventeringen helt avgörande för hur bra skattningarna blir. Det är inventeringskostnaden som sätter gränsen. I det här arbetet har jag också utifrån en överslagsmässig tidsstudie försökt sätta kostnad i form av tid Enl min mening går det inte att endast utifrån den här studien avgöra vilken metod som är mest lämplig att använda i Swiss. För detta beslut krävs mer fakta om omständigheterna utanför skogsbestånden. Beslutet är ytterst en avvägning mellan informationens värde och kostnaden att samla in den. I Västra skogsägamas fall är kanske dessutom mätningen av beståndsarealerna ett större bekymmer än valet av inventeringsmetod. Beståndsarealerna utgör sannolikt en minst lika stor felkälla som skattningen av beståndsvariabler.