Tiaminbrist på idisslare : hur vanligt är det med symtom i Sverige?

Abstract: Tiamin är ett vattenlösligt vitamin essentiellt för många djur, inklusive människor. Idisslare producerar normalt tillräckligt med tiamin via mikrober i våmmen, men brist kan ändå uppstå vid särskilda förhållanden. Unga idisslare som ännu inte utvecklat en fullt fungerande våm förlitar sig på tiaminintag via mjölk för att brist inte ska uppstå. Tiaminbrist kan leda till den neurologiska sjukdomen cerebrocortikal nekros (CCN) som kan ge upphov till symtom som ataxi, stjärnkikare, huvudtryck, opistotonus, blindhet och kramper. Orsaker till att CCN uppstår hos idisslare kan vara intag av tiaminaser, tiaminasproducerande mikrober i våmmen eller överdrivet intag av svavel som kan påverka tiaminproduktion och tillgänglighet av tiamin. Diagnosen CCN ställs oftast genom en provbehandling med tiamin. Diagnos kan även ställas via obduktion. Andra symtom associerade med tiaminbrist är nedsatt tillväxt. Huvudsyftet med den här studien var att undersöka symtomförekomst av tiaminbrist vid svenska idisslarbesättningar (nöt & får). Studien syftade även till att undersöka eventuella skillnader i symtomförekomst mellan djurslagen, åldrar, årstider, produktionstyper och olika geografiska områden. Studien avhandlar främst symtom på tiaminbristorsakad CCN. Andra sjukdomar som kan likna tiaminbristens symtom, inkluderande svavel-inducerad CCN, avhandlas delvis i arbetet. Studien genomfördes som en nätbaserad enkätstudie som besvarades av djurägare eller personer med en övergripande bild av besättningens produktion och sjukdomsläge under en längre tidsperiod. Av de 255 korrekt slutförda svar som inkom representerade 172 fårbesättningar och 83 nötbesätt-ningar. Enbart deskriptiv statistik genomfördes och därmed ger studien inga statistiskt säkerställda resultat. De resultat som erhållits deskriptivt tyder på att symtomen på tiaminbrist är ovanliga i Sverige, men att de förkommer sporadiskt både på får- och nötbesättningar. Ett fåtal besättningar har uppgett högre symtomförekomst än andra besättningar. Både symtom på CCN och diagnos av CCN förekom oftare på fårbesättningar än på nötbesättningar. Enbart ett fåtal djur med observerade symtom hade diagnosticerats med CCN av veterinär. Symtom på CCN var vanligast hos unga djur mellan noll och två månader samt hos djur äldre än 18 månader. De flesta symtomen observerades under våren. Inga geografiska skillnader i förekomst kunde ses i studien. Studien indikerar på en högre andel kraftfoder till slakt- och ungdjur hos nötbesättningar som observerat symtom jämfört med de besättningar som inte observerat symtom. Enkätens utformning gav generella svårigheter i arbetet att statistiskt analysera resultaten. Frågorna var baserade på tio års retrospektiv information, något som kan antas ha resulterat i minnesbias och bristande precision i svaren. Dessutom kan förändringar i antal djur och utfodringsmetoder över tid ha påverkat resultaten. För kommande forskning skulle det vara av intresse att undersöka besättningar med mer förekommande CCN-problematik och genomföra en mer omfattande analys av dessa.