Idiopatisk dilaterad kardiomyopati : sjukdomsförlopp och behandling

Abstract: Dilaterad kardiomyopati (DCM) är en mycket vanlig hjärtsjukdom hos hund som kräver permanent behandling efter ställd diagnos för att upprätthålla god livskvalité och förlänga överlevnaden hos hunden. Idiopatisk DCM är obotlig och dess sjukdomsförlopp kommer den här litteraturstudien att fokusera på. Det som definierar idiopatisk DCM är att hjärtmuskulaturen dilaterar och förlorar kontraktionskraft, vilket leder till minskad hjärtminutvolym. DCM är en progressiv sjukdom och delas in i tre olika faser. I den tredje och sista fasen har hjärtsvikt utvecklats med symtom som lungödem, ascites och arytmier. Den idag rekommenderade behandlingskombinationen består av ACE-hämmare, diuretika och pimobendan (fosfodiesterashämmare). Specifika beta-blockare tillsätts vid behov för att lindra arytmier. Syftet med det här kandidatarbetet är att få en ingående beskrivning av verkningsmekanismerna för de individuella läkemedlen i behandlingskombinationen och undersöka vilka belägg det finns som motiverar behandlingen. ACE-hämmare används främst för att reducera nivåerna av angiotensin II som är en viktig komponent i renin-angiotensin-aldosteron-systemet (RAAS). RAAS är en av kroppens kompensatoriska mekanism för nedsatt blodtryck som aktiveras till följd av den nedsatta hjärtminutvolymen. Utöver RAAS aktiveras även det sympatiska nervsystemet för att kompensera den minskade kontraktionskraften. Kroppens kompensatoriska respons leder dessvärre till att sjukdomsförloppet förvärras på grund av den ökade belastningen på hjärtat. Aktiveringen av RAAS kommer dessutom leda till ökad plasmavolym som tillsammans med hjärtsvikt utgör viktiga faktorer till utvecklingen av lungödem och ascites. Därför är diuretika en viktig läkemedelsgrupp som används för att minska vätskeansamlingen i kroppen och lindra belastningen på hjärtat. Läkemedelsubstansen pimobendan används för att uppnå en ökad kontraktionskraft men som till skillnad från andra hjärtglykosider inte ökar belastningen på hjärtat. Pimobendan verkar även kärlvidgande vilket också reducerar belastningen. Sammantaget anser jag att de tre individuella läkemedlen är relevanta för behandlingen men hur stort behovet av ACE-hämmare är verkar vara oklart och eventuellt behövs det inte tillsättas förrän i fas 3 när sjukdomsprognosen är väldigt allvarlig. Pimobendan är en mycket intressant läkemedelssubstans som har visat sig vara effektiv redan i fas 2 och som kan förlänga överlevnaden markant om diagnosen ställs i tid.