Climate Change and State Responsibility - Migration as a Remedy?

Abstract: Konsekvenserna av klimatförändringarna blir allt tydligare och det finns en bred enighet om att det kommer att påverka små östater i en så stor utsträckning att det kan tvinga hela befolkningar att migrera. Då frågan om klimatbetingad migration till stor är del oreglerad, syftar denna uppsats till att undersöka om stater skulle kunna utkräva statsansvar för bristande åtgärder för att bromsa växthuseffekten, om ett migrationsprogram skulle kunna beviljas som en form av åtgärd, samt om en stat praktiskt skulle kunna utkräva sådant ansvar. Republiken Kiribati, en utvecklingsstat vilken utgörs av ett antal öar i Stilla havet, används i uppsatsen som fallstudie i bedömningen. De typografiska förhållandena gör staten särskilt utsatt för klimatförändringar. I takt med att anpassningsåtgärder, både på internationell och nationell nivå, kritiseras för bristande finansiering och för deras ineffektivitet, är det möjligt att de inte räcker för att mildra effekterna av en ökad havsnivå till följd av klimatförändringar, något som Kiribatis regering har förutsett, vilket har lett till att staten förbereder sig på en total omlokalisering av befolkningen. Doktrin har föreslagit ett flertal olika förslag på hur klimatbetingad migration kan regleras och ett flertal olika lösningar finns för att förbättra skyddet för denna kategori av migranter. Var förslag står inför ett flertal svåra utmaningar och för närvarande finns det ingen lösning på denna alltmer överhängande fråga. Att fastslå statsansvar för växthusgasutsläpp och kräva skydd för migranter som en åtgärd skulle därmed kunna vara en potentiell lösning på bristen på skydd för klimatbetingad migration. Fallet Kiribati är baserad på två yrkanden. För det första, yrkar staten på ersättning för anpassningsåtgärder till följd av den stigande havsnivån. För det andra, som en följd av att behöva förflytta hela sin befolkning, eftersträvar staten ett migrationsprogram. De internationella förpliktelser som undersökts består i FN: s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) och det tillhörande Kyotoprotokollet, liksom, internationell sedvanerätt i form av no-harm principen. För att fastställa statsansvar måste överträdelsen hänföras till staten. I förevarande fall kan det bestå i att stater har en skyldighet att se till att deras internationella åtaganden följs, och att de därmed har förpliktelser gällande nationella utsläppsmål. Vidare, måste en överträdelse av primärreglerna kunna fastställas. Då klimatförändringen är en konsekvenser av ett flertal staters kumulativa handlingar är fastställandet av en sådan överträdelse problematisk. I denna utredning har ett flertal stater undersöks och de mest lämpliga svaranden utgörs av de stater som antingen inte har ratificerat Kyotoprotokollet, och kan hållas ansvariga för att ha brustit mot sina UNFCCC åtaganden, eller de som inte uppfyllt sina QUELRO s och därmed agerat i strid med Kyotoprotokollet, eller under no-harm regeln. Vidare, för att yrka på åtgärder, måste det finnas ett kausalitetssamband mellan skadan och den yrkade åtgärden. Doktrin föreslår ett flertal olika metoder för hur kausalitet bör fastställas. De specifika egenskaperna av klimatförändringarna kräver ett tillvägagångssätt där orsakskedjan bygger på ländernas bidrag till de negativa effekterna på miljön snarare än ett direkt orsakssamband. Den ekonomiska skada som orsakats av behovet av ökade anpassning och skador på infrastruktur skulle kunna avhjälpas genom kompensation. Omlokalisering skulle kunna genomföras genom köp av obebodd mark för vidarebosättning och i ett sådant fall skulle en lämplig åtgärd vara kompensation. Dock är det mer problematiskt om staten yrkar på att dess medborgare bör tilldelas skydd i den svarande staten. Detta skulle dock kunna avhjälpas genom restitution eller som en form av kompensation. Vidare bör de jurisdiktionsfrågor som uppstår om Kiribati drar en stat inför rätta i en internationell domstol, beaktas. Därmed skulle ett rådgivande yttrande i ICJ vara en potentiell lösning för Kiribati. Slutsatsen kan därmed dras att skyddet för klimatbetingade migranter för närvarande är otillräckligt och att detta bör åtgärdas. Dock vilar statsansvarsreglerna på en grund som inte är väl anpassad för klimatförändringars specifika karaktär, främst gällande svårigheterna att fastställa ett orsakssamband och oklarheterna gällande UNFCCC:s bindande verkan. Dock skulle ett etablerande av statsansvar utverka en viktig prejudicerande effekt i förhandlingarna om skyddet av klimatbetingade migranter. Avhandlingen belyser därmed en problematisk aspekt i folkrätten, det vill säga, det faktum att den är begränsad till staters samtycke. Då klimatförändringen är ett resultat av industrier som fyller en viktig ekonomisk funktion, kan staters incitament att bromsa växthusgasutsläppen ifrågasättas.