A petrographical and geochemical study of granitoids from the southeastern part of the Linderödsåsen Horst, Skåne

Abstract: Den prekambriska, kristallina berggrunden i Skåne är blottad endast i de stora nordväststrykande horstar som är ungefär parallella med Tornquistzonen. På den sydostligaste delen av Linderödsåsen i sydöstra Skåne har Stenshuvuds porfyritiska granitoider, som tidigare antogs vara paleoproterozoiska vulkaniter, nyligen daterats till 1458 Ma (Cecys et al., 2002). Detta tyder på att bergarterna är samtida med Karlshamnsgranitoiderna i Blekinge samt andra granitoider i södra Sverige, vilket väcker frågor om förhållandet mellan granitoiderna på Stenshuvud och dess omkringliggande bergarter. I denna studie har området runt St. Olof, väster om Stenshuvud, karterats och strukturella såväl som petrografiska undersökningar har utförts. Den största delen av denna studie är en presentation av dessa nya data, som också är inkluderade i en strukturgeologisk karta över SÖ Linderödsåsen, publicerad i Cecys et al. (2002). Syftet med denna studie har också varit att jämföra de insamlade strukturella, petrografiska och geokemiska data med befintliga data från Stenshuvudområdet. Den kristallina berggrunden väster om Stenshuvud består huvudsakligen av finkorniga, såväl starkt folierade granitoida gnejser som svagt folierade finkorniga granitoider. En del har en porfyritisk textur liknande den som återfinns i granitoider från Stenshuvud. Tunna apliter, som ibland är ptygmatitiska, samt yngre pegmatiter återfinns i båda områdena. Biotiten är flogopitisk i alla prover av finkorniga graniter från det studerade området samt i graniter från Stenshuvud. Kemiskt uppvisar dessa finkorniga graniter stora likheter med varandra, och med Stenshuvudgraniterna, vilket är särskilt tydligt vad gäller REE-och andra spårelement. Mycket tyder på att dessa finkorniga graniter från det studerade området är av "Stenshuvudtyp". Väster om detta område, i närheten av byn Tåghusa, finns det en avlång intrusion bestående av fin- till medelkorniga gnejsiga granitoider, som är daterade till 1442 Ma (Cecys et al., 2002). Det i fält mest utmärkande draget för denna bergart, är de mafiska aggregat som definierar foliationen. En annan skillnad är att biotitens sammansättning är mer järnrik än den är i graniterna längre österut. Kemiskt skiljer sig Tåghusaintrusionen en del från de finkorniga granitoiderna österut, samt dem från Stenshuvud, när det gäller huvudelementen, medan spårelementen uppvisar stora likheter. Bergarterna i ett område strax väster om Tåghusaintrusionen är gnejsiga till migmatitiska och varierar i sammansättning. De är av okänt ursprung men kan eventuellt representera äldre bergarter inom området. Ibland är gnejserna och migmatiten granatförande: granaten är manganrik i gnejserna. En mer eller mindre uttalad NNV-strykande foliation har återfunnits i de flesta hällar i området, vilket tyder på att en regional deformation förekommit. Foliationen varierar från att vara magmatisk till att vara migmatitisk och är i något fall mylonitisk. Tåghusaintrusionens avlånga form, utsträckt i samma riktning som foliationen är ytterligare en indikation på att området utsattes för deformation åtminstone under, och strax efter, den magmatism som rådde mellan ca 1.46 och 1.44 Ga.