The Need for a 14th Company Law Directive on the Transfer of Registered Office

Abstract: Etableringsfriheten för företag är en av de mest fundamentala rättigheterna i Lissabonfördraget. Fördragets artiklar utgör grunden för rättigheten och ger företag rätt att starta eller driva verksamhet i vilken medlemsstat som helst i EU utan att diskrimineras. Denna rättighet har ytterligare utökats genom införandet av nya företagsformer och genom harmonisering av bolagsrätten i ett flertal direktiv. Dessutom, har EG-domstolen (numera Europeiska unionens domstol) allteftersom klarlagt räckvidden av etableringsfriheten. Även om domstolen har bekräftat att ett bolag bildat i en medlemsstat får röra sig fritt inom EU utan att förlora sin status som rättspersonlighet, är det relativt oetablerat om fördraget också ger företagen frihet att byta nationalitet genom att flytta sitt registrerade säte till en annan medlemsstat. Det 14:e bolagsrättsdirektivet, som skulle reglera frågan i detalj, har varit på gång sedan mitten av 90-talet men övergavs av Europeiska kommissionen 2007. Direktivet skulle göra det möjligt för ett företag att upphöra att vara ett bolag enligt lagstiftningen i hemmedlemsstaten och bli ett bolag enligt lagstiftningen i värdmedlemsstaten. Under detta förfarande behåller företaget sin rättspersonlighet. För närvarande kan ett företag endast ändra nationalitet och samtidigt bevara sin rättspersonlighet om det finns en rättslig grund för detta i den nationella lagstiftningen i de berörda medlemsstaterna eller i internationella avtal. Dessutom kan aktiebolag, tack vare direktivet om gränsöverskridande fusioner, genomföra en flytt av sitt registrerade säte genom att bolaget bildar ett dotterbolag i den medlemsstat till vilken man vill flytta och sedan fusionerar in det befintliga bolaget i detta dotterbolag. Slutligen kan flytten göras genom ett SE-bolag, där bolaget först får omvandlas till ett SE-bolag och därefter kan flytta sitt säte i enlighet med bestämmelserna i förordningen, varefter bolaget till sist omvandlas till ett publikt aktiebolag. Kommissionen fann att dessa befintliga alternativ minskade behovet av ett direktiv. Dessutom hoppades man att Cartesio-målet, som då var på väg att avgöras, skulle bringa mer klarhet i frågan. Min slutsats är att kommissionen borde ompröva sitt beslut att inte gå vidare med direktivet, eftersom de nuvarande alternativen till en gränsöverskridande flyttning av det registrerade sätet på många sätt inte är tillfredsställande. Cartesio-domen har, enligt min mening, bara gjort behovet av ett direktiv ännu större, särskilt eftersom endast en viss situation berörs och eftersom ett direktiv skulle medföra större rättssäkerhet. Behovet av det 14:e bolagsrättsdirektivet är inte minst av principiell betydelse. Om avsikten med EU är att skapa en enda marknad, varför inte göra det till fullo?