The Principle of Non-Refoulement in Swedish Migration Law
Abstract: Syftet med denna uppsats är att undersöka om Sverige har uppfyllt sina internationella åtaganden gällande efterlevnaden av principen om non-refoulement i svensk migrationsrätt. I generella termer innebär principen om non-refoulement ett verkställighetshinder mot avvisning och utvisning då personen i fråga riskerar att utsättas för tortyr och förföljelse i det mottagande landet. Denna princip kommer bland annat till uttryck i tre konventioner (Flyktingkonventionen, Tortyrkonventionen och Europakonventionen), vilka utgör grunden för den svenska nationella regleringen. Sedan antagandet av Amsterdamfördraget utgör migrations- och asylrätten även en del av den Europeiska Unionens kompetens och den Europeiska Unionen har till exempel frambringat Skyddsgrundsdirektivet. När detta direktiv inkorporerades i svensk lagstiftning ansåg lagstiftaren att innehållet i flera artiklar i direktivet redan finns i svensk rätt och att det därför inte fanns ett behov av författningsändring. I min analys av den internationella granskningen av Sverige som utförts av Europadomstolen och Tortyrkommittén identifierar jag dock flera avvikelser mellan den internationella rätten och den svenska rätten. De identifierade skillnaderna inkluderar bland annat avsaknaden av ett effektivt rättsmedel i ärenden som väcker nationella säkerhetsintressen och att Sverige tillämpar ett beviskrav som är för krävande för den sökande. Den senare bristen hänförs mer specifikt till bedömningen av tidigare erfarenhet av tortyr och förföljelse, trovärdighetsbedömningen av den sökande samt statens utredningsskyldighet. Min utvärdering av de identifierade bristerna och de lagreformer som har antagits under de senaste åren antyder att vissa problem har åtgärdats men att det fortfarande finns utrymme för förbättring och klargörande, framförallt vad gäller beviskravet. Denna ofullkomlighet kan dock förbättras om de relevanta artiklarna anses besitta direkt effekt enligt EU-rätten. Denna uppsats presenterar möjliga åtgärder som Sverige kan vidta i syfte att förbättra förenligheten med Europadomstolens och Tortyrkommitténs praxis. Dessa reformförslag innebär en inkorporering av artiklarna 4.4 och 4.5 i Skyddsgrundsdirektivet som medel för att klargöra, och eventuellt sänka, det beviskrav som tillämpas inom svensk migrationsrätt. Den första framlagda lösningen innebär en presumtion för en risk för tortyr och förföljelse i fall då den sökande tidigare har blivit utsatt för tortyr eller förföljelse. Det andra förslaget behandlar beviskravet i fall då bevismedel är bristande och innebär att beviskravet kan sänkas enligt principen om tvivelsmålets fördel.
AT THIS PAGE YOU CAN DOWNLOAD THE WHOLE ESSAY. (follow the link to the next page)