Urinsten hos marsvin

Abstract: Urolithiasis hos marsvin är relativt vanligt förekommande (Hawkins et al., 2009; Hoefer, 2004; Gaschen et al., 1998; Riggs, 2008; O´Rourke, 2004; Jola´nkai et al., 2006). Incidensen är 1,3- 5,2 % (Fehr et al., 1997). Etiologin bakom urinsten hos marsvin är i dagsläget till stor del okänd (Hawkins et al., 2007; Hawkins et al., 2009; Hoefer, 2006; Redrobe, 2010). Detta är även anledningen till att en effektiv medicinsk behandling för djurslaget saknas (Hoefer, 2004). Då marsvin, till skillnad från de flesta andra djurslag, har basiskt urin (Redrobe, 2010; Hoefer, 2006; O´Rourke, 2004) har man inte kunnat bevisa någon effekt av stenupplösande läkemedel, som t.ex. kalciumcitrat. Kalciumcitrat är verksamt i surt urin och höjer urinens pH-värde (Hoefer, 2004; Gisselman et al., 2009). Hypoteser om predisponerande faktorer till urolithiasis hos marsvin har utvecklats. Både genetik, urinärt pH-värde, kalcium- och oxalatrik föda, kön, övervikt, ålder, anatomisk konstruktion, intagen vattenmängd, urinvägsinfektioner (UVI) och hormonfluktuation har diskuterats som ev. medverkande krafter (Hoefer, 2004; Hoefer, 2006; Hawkins et al., 2009; Rappold, 1997; Peng et al., 1987; Hoefer, 2004; Redrobe, 2010; Wood, 1981; Fox et al., 2002). Den behandling som idag rekommenderas för marsvin med urolithiasis är kirurgi (Pizzi, 2009; Flecknell, 2002; O´Rourke, 2004; Riggs, 2008). Denna studie grundas på en retrospektiv journalstudie (n= 221 marsvin), en enkätundersökning (n= 36 marsvin) och en insamling av urinvägskonkrement från marsvin (n= 10). Resultaten från studien visar att den vanligaste kemiska substansen, när det gäller både monominerala- och multiminerala urinvägskonkrement, är kalciumkarbonat (CaCO3). Detta resultat överensstämmer med flera andra studier (Hawkins et al., 2009; Rappold, 1997). Vidare var könsfördelningen vid urolithiasis jämn i denna studie och de två vanligaste anatomiska lokalisationerna för urinvägskonkrement var urinblåsan, samt urethra. Medelålders till äldre marsvin verkade ha en större risk att drabbas av urinsten än yngre individer. Medelåldern för intakta hanar med urolithiasis beräknades till 3,3 år, medan motsvarande värde för intakta honor var 4,2 år. Symptomen för urolithiasis är långt ifrån patognomona och en närstående differentialdiagnos är urinvägsinfektion. De mest frekventa symptomen för urolithiasis i studien var rödfärgad urin (blod i urinen ej konfigurerad via urinprov), smärta vid urinering, inappetens och anorexi. Allmäntillståndet varierade från utan anmärkning till kraftigt nedsatt. Vidare var risken att drabbas av recidiv hög vid insjuknande i urinsten. Recidivrisken var 9,33 % på 4år.