Plasmahalter av buprenorfin efter peroral och intravenös administrering till kanin

Abstract: I takt med att kaninens (Oryctolagus cuniculus) popularitet ökar och kravet på alltmer avancerad veterinärvård växer krävs kunskap om hur man smärtlindrar kanin på bästa sätt. Kaninen är ett utpräglat bytesdjur som döljer smärta väl, särskilt i stressade situationer som vid klinikvistelse. Buprenorfin är en vanligt använd opioid för smärtlindring av kaniner. På klinik administreras läkemedlet genom injektion, men för fortsatt smärtlindring i hemmet behövs en mer djurägaranpassad administeringsväg och peroral (PO) administrering skulle kunna vara ett alternativ. Dock är biotillgängligheten av buprenorfin efter PO adminsitrering till kanin inte känd. Syftet med denna studie var att undersöka biotillgängligheten av buprenorfin efter PO tillförsel samt se vilka plasmakoncentrationer av buprenorfin som uppnås efter intravenös (IV) och PO administrering till kanin. I studien mättes plasmahalter av buprenorfin efter IV (0,05 mg/kg) och PO (0,5 mg/kg) tillförsel till nio intakta honkaniner av rasen New Zealand White med en medelvikt på 2,96 kg (± 0,35). PO administreringen utfördes genom att läkemedlet deponerades med en spruta långt bak i munnen. Sex kaniner administrerades buprenorfin antingen IV (n=3) eller PO (n=3) och tre kaniner (n=3) administrerades både IV och PO med två veckors mellanrum. Blodprover togs via en separat kateter i örats centralartär vid 2 (endast IV), 5, 15, 30, 60, 90, 180, 360 och 480 minuter efter läkemedelsadministrering. Plasma analyserades för buprenorfinkoncentrationer genom ultrahög-prestanda vätskekromatografi-tandemmasspektrometri på Statens veterinärmedicinska laboratorium (SVA, Uppsala, Sverige). Medelvärden för buprenorfinkoncentrationer beräknades vid samtliga mättidpunkter samt för halveringstid (T1/2), uppmätt maximal koncentration (Cmax), tid vid uppmätt Cmax (Tmax) och arean under plasmakoncentrationskurvan (AUC0-t) vid IV och PO administrering. Buprenorfinkoncentrationerna efter PO administrering var signifikant (p <0,05) lägre än efter IV tillförsel vid alla provtagningstidpunkter vid tvåvägs variansanalys (mixed two-way- repeated-measures ANOVA). Efter PO administrering var medelvärdet för Cmax 2,3 (± 0,8) ng/ml och Tmax 16 (± 7,8) minuter. Statistisk analys för T1/2 och AUC utfördes genom oparade t-tester med en signifikansgräns av p <0,05. Halveringstiden skilde sig inte signifikant mellan IV och PO tillförsel av buprenorfin. Arean under plasmakoncentrationskurvan var signifikant större efter IV tillförsel trots att en tio gånger högre dos buprenorfin gavs PO. Biotillgängligheten för PO administrering uppgick till 2,7 % . Jämfört med IV tillförsel, gav PO tillförsel av buprenorfin upphov till signifikant lägre koncentrationer i plasma, trots en 10 gånger högre administreringsdos. Det är tveksamt om den uppnådda plasmakoncentrationen efter PO administrering av 0,5 mg/kg är tillräcklig för analgesi. Vidare var volymen stor vilket försvårade administreringen eftersom flera av kaninerna var ovilliga att svälja läkemedlet. Detta bidrog troligen till att även ett oral transmukosalt (OTM) upptag av buprenorfin skedde. Slutsatsen är att PO administrering av buprenorfin till kanin inte kan rekommenderas.