”Alla” är välkomna hit : exkluderande design på stationstorgen i Hyllie och Rosengård

Abstract: Tiggeriförbud och visitationszoner är frågor som allt oftare debatteras i dagens samhälle. Samtidigt som kontrollen över våra offentliga rum blir allt strängare betonas vikten av en levande stadsmiljö. Vi har i denna uppsats undersökt hur två stationstorg i Malmö hanterar dessa motstridande tendenser, och kommit fram till att det resulterar i en design som är exkluderande för vissa grupper. Det är Malmö stad som, med hänsyn till både politiska ambitioner och ekonomiska intressen, fattar beslut kring hur vi ska utforma offentliga platser. För att förstå vad det är som övergripande styr gestaltningen av de offentliga utrymmena tar vi ett steg tillbaka och tittar på nyliberalismens framväxt i västvärlden i stort, samt hur den föranlett en maktförskjutning i styrningen av Sveriges städer. Idag är städernas vinst det huvudsakliga fokuset; därmed är huvudsyftet med dagens nyetablerade områden och förnyelseprojekt att locka till sig välbärgade invånare och nya investeringar. Maktförskjutningen som skett redogör vi för via Mouffes (2019) samt Tesfahuneys och Dahlstedts (2008) teori om postpolitik, som beskriver hur Malmö stad utvecklats sedan millennieskiftet - från att ha haft tydliga politiska mål gällande vem staden formades utefter, till att nu låta stadsplaneringen styras av breda och långsiktiga visioner som kräver tolkning av tjänstemän såsom landskapsarkitekter. Makten förskjuts därmed från politikerna; det är inte längre de som, i egenskap av representanter för medborgarna, bestämmer hur våra offentliga rum ska se ut. Eftersom det är allas demokratiska rätt att bruka de offentliga rummen är det folket som bör bestämma över deras utformning. Då sociala ojämlikheter alltjämt kommer existera i någon mån bör de offentliga utrymmena vara till största möjliga nytta för de som har det sämst ställt, dvs. de utan hem. Vår slutsats är tvärtemot att hemlösa idag exkluderas bort från Stadens offentliga rum, via fysiska element såsom bänkar man ej kan sova på. Ytterligare en slutsats vi kommer fram till är att våra offentliga utrymmen, de enda platserna som i regel inte ställer krav på medborgarnas konsumtion, allt oftare förvandlas till passager som leder besökaren till betalningsbelagda eller privatägda ytor. Torgens funktion förändras då från att inneha aktivitet till att leda bort den. Därmed påverkas inte bara hemlösa och fattiga, utan även medborgarna med bättre resurser - för levande stadsrum är något alla gynnas av.