Tillskottsutfodring av dikalvar på bete

Abstract: Litteraturstudien syftar till att beskriva och diskutera effekterna av tillskottsutfodring av dikalvar på bete. Tillskottsutfodring med kraftfoder, såsom spannmål kompletterat med koncentrat eller pelleterat färdigfoder, kan ses som ett sätt att öka avvänjningsvikterna, vilka är av stor betydelse för ekonomin i dikoproduktionen eftersom den avvanda kalven utgör dikons årliga produktion. Andra motiv för att tillskottsutfodra är bristande tillgång på bete, mjukare omställning till stallutfodring och glädjen i att ha stora och fina kalvar på hösten. Studien bekräftar förvisso att tillskottsutfodring ökar avvänjningsvikterna, men det blir också tydligt att frågan om huruvida tillskottsutfodring ska ske eller ej är ett mer komplext ämnesområde än vad som först kan tyckas vara fallet. Även prestationen efter avvänjning måste tas i beaktande. Studien visar att tillskottsutfodring inte har någon påverkan på den genomsnittliga tillväxthastigheten under slutuppfödningsfasen hos tjurkalvar och stutar, medan tillskottsutfodrade kvigkalvar växer långsammare efter avvänjning än vad ej tillskottsutfodrade kvigkalvar gör. Kvigkalvar för rekrytering bör inte tillskottsutfodras överhuvudtaget, eftersom det kan ha en negativ inverkan på deras framtida prestation som kor. Tillskottsutfodring försvårar selektionen av effektivt producerande dikor i korsningsbesättningar genom att likrikta avvänjningsvikterna från kor med skiftande mjölkavkastning. Denna likriktning innebär en förskjutning från det som ursprungligen bör ses som dikons huvudsakliga uppgift, nämligen att föda fram sin kalv och förse den med näring fram till avvänjning. Två oroväckande slutsatser kan dras utifrån det som framkommer i litteraturstudien, nämligen att det finns för lite kunskap kring lönsamheten i att tillskottsutfodra för att öka avvänjningsvikterna samt att få svenska dikoproducenter och köpare av dikalvar för vidare uppfödning har en ekonomisk kalkyl som stöd i sitt beslutsfattande.