Utvärdering av kombinerat glukos- och insulintoleranstest (CGIT) hos friska hästar

Abstract: Insulinresistens hos hästar har i senare tids forskning visat sig ha stor betydelse för hur benägen en häst är att utveckla sjukdomen fång. Fång är en mycket smärtsam sjukdom för hästen och den skördar ett stort antal dödsoffer varje år. Insulinresistens är en komponent i Ekvint Metaboliskt Syndrom (EMS), som är en relativt nyupptäckt sjukdom (introducerades inom veterinärmedicinen 2002). Förutom insulinresistens kännetecknas hästar med ekvint metaboliskt syndrom av fetma (generell eller lokal) och att de har lättare för att utveckla fång än andra hästar. För att kunna ställa diagnosen insulinresistens och EMS finns ett flertal metoder. Den idag mest betrodda metoden är ett kombinerat glukos- och insulintoleranstest (CGIT). I denna studie har en utvärdering av detta test utförts, dels med fokus på testets reproducerbarhet och dels för att undersöka om det finns någon betydande rasvariation.I försöket ingick 18 kliniskt friska hästar (nio svenska varmblodstravare och nio islandshästar). Samtliga individer fick genomgå ett CGIT två gånger vardera, med 3 veckors intervall. Samtliga individer genomgick försöket i sin hemmiljö som eftersträvades att hållas så konstant som möjligt, vilket även gjordes vad gäller foder och hästarnas hull.Studien visar att reproducerbarheten hos ett CGIT vid avläsningen av glukoskurvan (koncentrationen av plasmaglukos) är för dålig för att helt kunna lita på slutresultatet. Reproducerbarheten visade sig vara sämst vid de tidpunkter då glukoskurvan läses av för att ställa diagnosen insulinresistent eller inte (tidpunkter omkring 45 minuter efter glukos- och insulininfusion). Reproducerbarheten för avläsning av koncentration plasmainsulin i blodet hos ett CGIT (avläsning för vilken tidpunkt som hästens insulinkurva når en koncentration av 100 mU/l, DIK100), visade sig vara mycket god vid de kliniskt relevanta tidpunkterna. Vid undersökning av eventuell skillnad i hur olika raser svarade på CGIT visade det sig att islandshästarna signifikant skiljer sig från varmbloden i glukoskurvan. Det tar betydligt längre tid för islandshästarna att skära sin baslinje än vad det gör för varmblodstravarna. Det förekom ingen skillnad mellan de båda raserna vad gäller insulinkurvans utseende i ett CGIT.Slutsatsen blir att det inte är en godtagbar och säker metod att använda 45 minuter efter glukos- och insulininfusion som parameter vid avläsning av glukoskurvan hos ett CGIT. Detta eftersom reproducerbarheten hos testen vid denna tidpunkt är för stor. Att använda insulinkoncentrationen vid avläsningen av ett CGIT tycks, enligt denna studie, vara mer lovande då reproducerbarheten i de kliniskt relevanta tidpunkterna (DIK100) är mycket goda. Dock krävs större studier (både på friska och på insulinresistenta hästar) för att säkerhetsställa detta. Studien har också visat på en betydande rasvariation vad gäller glukoskurvan i ett CGIT, varför det är felaktigt att tolka en glukoskurva i ett CGIT hos en islandshäst på samma sätt som för en varmblodstravare. För att testet skall kunna vara tillförlitligt måste en parameter med bättre reproducerbarhet fastställas, rasvariationen måste utvärderas djupare och avläsningen av testet måste rasanpassas för att kunna ge rättvisande resultat.