The paleoceanography of Kattegat during the last deglaciation from benthic foraminiferal stable isotopes

Abstract: En borrkärna från Anholt (Kattegatt) togs upp under IODP-expedition 347 i Östersjön. Kärnan är daterad till ~18-14 ka BP och representerar deglaciationen i slutet av Weichselistiden. Bentiska foraminiferer av arten Elphidium excavatum clavatum analyserades för stabila isotoper (δ18O och δ13C) för att rekonstruera region-ens paleoklimat och paleoceanografi, såsom salinitet, ventilation och produktivitet i bottenvattnet. Sedimentets grovkorniga fraktion (> 63μm) mättes även, samt medelvikten per foraminiferskal, för att kunna tolka andra fak-torer, såsom sedimentets ursprung och förhållanden i foraminiferernas livsmiljö. δ18O användes för att beräkna pa-leosalinitet i Kattegatts bottenvattnet genom att anta en temperatur mellan 0 och 4°C. Dessa beräkningar gav salt-halter mellan 13 och 27, med en snabb minskning i början av kärnan, och sedan en långsammare minskning till 15,7 ka då saliniteten steg. Negativa δ13C-värden indikerar en stark skiktning mellan sött eller bräckt ytvatten och saltare bottenvatten, på grund av stora mängder glacialt smältvatten som släpptes ut i Kattegatt när den skandina-viska inlandsisen drog sig tillbaka. δ13C-värden ökar vid 15,7 ka, vilket tyder på en försvagad skiktning och större inflytande av havsvatten från Nordsjön. Samtidigt börjar foraminifernas skalvikt att minska, vilket tyder på sämre kalcifikationsförhållanden för Elphidium excavatum. Andelen grovt sediment visar en stor mängd sandkornigt material i början av borrkärnan, men sjunker till värden nära 0 mellan ~18 och 16 ka, vilket tyder på att Anholt var beläget nära iskanten vid 18 ka, varpå isen drog sig tillbaka under de följande ca. 3700 åren som borrkärnan repre-senterar.