Diagnostik av Encephalitozoon cuniculi hos kaniner

Abstract: Encephalitozoon cuniculi är en obligat intracellulär parasit som orsakar sjukdomen encephalitozoonos hos kaniner. Infektion kan även ses hos människor och parasiten är därmed zoonotisk. E.cuniculi-infektion sker via intag eller inhalation av sporer, överföring in utero eller okulär överföring. Predilektionsställen för parasiten är centrala nervsystemet, njurar eller linsen. E.cuniculi är en vanlig parasit hos kaniner men den exakta förekomsten i Sverige är okänd. Att diagnostisera E.cuniculi-infektion hos kaniner är viktigt för korrekt prognos och behandling samt på grund av parasitens zoonotiska potential. Diagnostik in vivo är dock svårt och i nuläget erhålls klinisk diagnos genom neurologiska och oftamologiska undersökningar som kan kombineras med serologiska tester samt uteslutande av differentialdiagnoser. Den här litteraturstudien beskriver olika diagnostiska metoder som finns att tillgå och diskuterar fördelar och nackdelar med respektive metod. Vidare redovisas kliniska symptom, behandling, patologiska förändringar samt differentialdiagnoser. E.cuniculi kan detekteras både före och efter döden. Bland ante mortem metoder finns uteslutande av differentialdiagnoser, serologiska tester, DNA-detektion i kroppsvätskor genom PCR och analys av cerebrospinalvätska (CSF) att tillgå. Av dessa metoder verkar påvisande av antikroppar med serologiska tester vara mest användbar. En nackdel är att det inte går att skilja mellan subkliniskt och kliniskt infekterade kaniner och ett positivt testresultat kan vara svårt att tolka. Uteslutande av differentialdiagnoser kan inte användas självständigt och DNA-detektion samt CSF-analys behöver utvärderas vidare. Diagnostik post mortem kan utföras genom histopatologi, immunohistokemi eller PCR av vävnadsprover, där PCR har högst sensitivitet. Ett hinder med histopatologi är att andra organismer kan ge en liknande histologisk bild och att sporer inte alltid kan detekteras. Immunohistokemi kan användas för en mer definitiv diagnos om sporer inte skulle vara detekterbara vid histopatologi. Min slutsats är att alla diagnostiska metoder har såväl fördelar som nackdelar. Det krävs därför en kombination av olika metoder för att säkerställa E.cuniculi som orsak till sjukdom hos kaniner. Som post mortem metod är PCR av vävnadsprover att föredra på grund av dess höga sensitivitet. Ska kaninen däremot diagnostiseras in vivo rekommenderas en kombination av uteslutande av differentialdiagnoser, serologi och eventuellt PCR av urinprov. PCR har stor potential och skulle i framtiden kunna utvecklas vidare till en självständig diagnostisk metod för detektion av E.cuniculi hos kaniner. Detta skulle förenkla den diagnostiska processen för veterinärer och dra ner kostnaderna för djurägare.