Hur och varför skall vi använda miljöberikning för att förebygga och minska stereotypier hos djurparksdjur?

Abstract: Syftet med det här arbetet är att ge en inblick i hur miljöberikning har utvecklats samt hur det kan påverka stereotypa beteenden hos djur i djurparksmiljöer. Stereotypi är repetitiva beteendemönster som uppkommer av frustration och/eller av funktionsnedsättning i hjärnan. Stereotypa beteenden ses som tydliga tecken på nedsatt välfärd och förekommer i stort sett hos alla djurparksdjur i olika former. De mest förekommande stereotypa beteendena är s.k. "pacing" och oral stereotypi. Särskilt känsliga för att utveckla dessa beteenden är karnivorer, primater och hovdjur. Det vanligaste och mest välgörande sättet att förebygga och behandla stereotypi är med hjälp av miljöberikning. Miljöberikning är ett brett begrepp vars mål är att stimulera till naturliga beteenden och öka djurens välmående. Berikning har som behandlingsmetod vuxit stort i intresse de senaste 30 åren men fortfarande är det bara en bråkdel av alla djurparksdjur som blir berikade. Vanligast är att studier och berikning bedrivs på däggdjur samt djur som hålls i bevarandesyfte. Hos alla djurparks arter är de mest använda berikningsmetoderna matberikning och kognitiv berikning. Hittills har man dock ännu inte lyckats med att helt reducera ett redan utvecklat stereotypt beteende. Det kan bero på att den nuvarande berikningen inte är optimal eller att de inte har hanterats vid rätt tidpunkt. Även om användningen av berikning inte är någon 100 % lösning är det ändå mycket viktigt att berika djurens miljö redan innan de stereotypa beteendena uppkommer för att minska risken att beteendena uppkommer. Mer kunskap om hur man berikar, vilka metoder som är mest optimala för varje enskild individ, samt mer kunskaper om vilka beteenden som är djurens naturliga behövs för att få mer lyckade resultat.