Attityder till förebyggande djurhälsovård hos lantbrukare och anställda inom mjölkproduktionen

Abstract: Svenska mjölkkobesättningar har genomgått stora förändringar under det senaste seklet. Besättningarna har blivit färre men större, inhysningssystemet har gått från enbart uppbundet till mer lösdriftsystem och därmed har mjölkningssystemen ändrats. Dessa förändringar gör att det blir allt viktigare att arbeta med förebyggande djurhälsovård. Även det veterinära arbetssättet har förändrats från att huvudsakligen ha inneburit akuta behandlingar till mer förebyggande djurhälsovård. Trots detta genomförs det relativt lite förebyggande djurhälsoarbete i svenska mjölkkobesättningar idag. En förutsättning för att kunna förbättra djurhälsan i besättningarna samt öka det förebyggande djurhälsoarbetet är ett gott samarbete mellan lantbrukare och veterinär. Syftet med det här arbetet var därför att ta reda på vad som anses vara förebyggande djurhälsovård, samt attityder till förebyggande djurhälsovård hos lantbrukare och ladugårdsförmän inom mjölkproduktionen. Studien utnyttjade sex fokusgruppsintervjuer med vardera 5-7 deltagare. Totalt deltog 33 lantbrukare och ladugårdsförmän. Diskussionerna spelades in med hjälp av diktafon och analyserades genom kategorisering (kodning) och identifiering av övergripande teman. För kodning användes programvaran NVivo 11 (QSR International). Insamlad data analyserades med fokus på vilka förutsättningar som utgör hinder för lantbrukare att ta hjälp av veterinär med förebyggande djurhälsovård. Analysen identifierade fyra övergripande hinder för det veterinära förebyggande djurhälsovårdsarbetet. Deltagarna ansåg att god kommunikation, veterinär kunskap om förebyggande djurhälsovård, fungerade veterinärt samarbete samt lönsamhet i besättningen var viktiga förutsättningar för att öka det preventiva arbetet i mjölkkobesättningar. De önskade att veterinären skulle vara rak i sin kommunikation samt ha god förmåga att lyssna in lantbrukaren. Flera utav deltagarna uttryckte också att de gärna skulle arbeta mer förebyggande men att det var svårt att efterfråga en tjänst som de inte uppfattade erbjöds av veterinärerna. Veterinärens kunskap inom förebyggande djurhälsovård ansågs inte heller tillfredställande för att lantbrukarna skulle vilja starta ett samarbete i besättningen. De ansåg också att det var viktigt att enkelt kunna se hur mycket man som lantbrukare tjänar på att investera i förebyggande åtgärder. Fyra förutsättningar vilka utgör hinder för att ta hjälp av veterinär med förebyggande djurhälsovård identifierades genom fokusgruppsintervjuerna. Deltagarna ansåg att dessa var bristande kommunikation med veterinären, brister i veterinärens kunskap om förebyggande djurhälsovård, otillräckligt samarbete mellan lantbrukare, veterinär och andra rådgivare samt bristande lönsamhet i besättningen. Förhoppningsvis kan resultatet av denna studie bidra till att öka samarbetet mellan lantbrukare och veterinärer, genom att lägga fokus på kommunikation i framtida rådgivningsstrategier, och därmed djurhälsan i svenska mjölkkobesättningar.