Beteende som indikator på näringsmässig obalans hos idisslare

Abstract: Beteende skulle kunna vara en användbar markör för näringsmässig obalans hos idisslare om det finns en motivation hos djuret att kompensera obalansen genom selektivt ätbeteende. Idisslare sägs inneha en ”näringsvisdom” som innebär att de har förmågan att selektera olika sorters växter av varierande näringsinnehåll och toxiner för att möta deras näringsmässiga behov och undvika förgiftning. Djuren kan genom återkopplingsmekanismer känna av konsekvenserna efter foderintag vilket påverkar dess preferenser för särskild föda. Återkopplingsmekanismerna gör att idisslaren upplever mättnad eller obehag. Obehag orsakas av över- eller underskott av näringsämnen och leder till minskad preferens för den intagna födan. I intensiva produktionssystem består djurfodret av ensidiga givor. Givorna är optimerade för att möta den genomsnittliga individens behov vilket kan resultera i överskott eller obalans av näringsämnen. Djur som inte får sitt näringsbehov tillfredställt riktar sin födosöksaktivitet mot andra tillgängliga stimuli, som slicka eller tugga på olika objekt eller på varandra. Hos idisslare är tungrullning en typisk ätrelaterad stereotypi. Om idisslare tillbringar mindre tid än normalt på idissling kan detta vara en indikator på att foderstaten innehåller för lite fibrer. Natriumbrist kan misstänkas om idisslaren slickar på saltkontaminerade ytor. Flera forskare anser att de intensiva produktionssystemen bör låta idisslare vara mer aktiva deltagare i utfodringssystemet. Ett större 1 urval av fodermedel tillåter djuren att agera efter sina födopreferenser. Denna litteraturstudie visar på att det finns flera bevis för att näringsmässig obalans kan kopplas till djurets ätbeteende. Dock kan det vara svårt att härleda över- eller underskott av ett specifikt näringsämne till djurets beteende.