Fjärrmätning av spårdjup i skogsterräng med drönare och digital stereofotogrammetri

Abstract: Markstörning i form av spårbildning och kompaktering av marken är oftast påtagliga vid maskinellt avverkade områden. Skoglig inventering och kartläggning av skogsrelaterade skador med hjälp av flygfotografering har används sedan 1970-talet. Men det var inte förrän 2010-talet som drönare ansågs vara tillräckligt utvecklade för att tillämpas kostnadseffektivt inom konventionellt skogsbruk. Stereofotogrammetri har demonstrerats för datainsamling om markens ytstruktur redan under 1990-talet. Trots detta anses tekniken vara ny inom skogsbruket. Studiens övergripande syfte var att utveckla en metod för att mäta spårdjup efter skogsmaskiner på föryngringsavverkade områden med drönare och digital stereofotogrammetri, samt att undersöka noggrannhet och precision med denna metod. Den generella hypotesen var att mätnoggrannheten var 1,5-2 gånger lägre än Ground Sampling Distance (GSD) i flygbilderna. På ett fältobjekt och ett kontrollobjekt användes en utvecklad metod med fjärrmätning från 60 m resp. 120 m flyghöjd och en manuell referensmetod. Inga statistiskt signifikanta skillnader (p-värde = 0,277-0,785) fanns totalt sett mellan manuell mätning och fjärrmätning vid 60 m resp. 120 m. Delades mätningar av spårdjup upp i kontrollobjektets respektive provytor fanns en statistiskt signifikant skillnad (p-värde = 0,001) mellan manuell mätning och fjärrmätning 120 m, vilket visade att fjärrmätningen från 120 m underskattade spårdjupet med 2,2 cm. Regressionsanalysen visade en stark korrelation mellan manuell mätning och fjärrmätning (R2 0,77-0,99). Med avseende på mätnoggrannhet och mätprecision är fjärrmätning av spårdjupet en likvärdig metod till manuell mätning, med begränsningen att korrekt spårdjup inte kan mätas om det finns vatten i hjulspåren. Vid praktisk tillämpning kan fjärrmätningen bidra till effektivisering inom skogsbruket.