Svenska klövvårdares attityder till behandling av allvarliga klövhornsskador samt behandlingsresultat : intervjuer och statistik från inriktning på utslagsrisk vid olika behandlingsalternativklövhälsoregistret med

Abstract: Dålig klövhälsa är ett av de vanligaste problemen inom mjölkproduktionen och klövsulesår är den klövsjukdom som kostar mest. Trots detta är den vetenskapliga dokumentationen kring vilken som är den bästa behandlingen av klövhornsskador (t.ex. klövsulesår och sår/böld i vita linjen) sparsam. Syftet med det här arbetet var att öka kunskapen kring klövhornsskador och dess behandlingsmöjligheter. Hypotesen var att tillfrisknanden skiljer sig hos de kor som får kloss som behandling jämfört med dem som inte får det. Arbetet är uppdelat i tre delar, en litteraturstudie som till största del bygger på vetenskapliga artiklar, intervjuer med svenska klövvårdare och genomgång av statistik från klövhälsoregistret gällande behandlingsfrekvens i relation till utslagsrisk. I Sverige infördes det den 1 januari 2016 en ersättning kallad ”Klövpengen” som lantbrukare kan söka. Syftet med den var och är att förbättra klövhälsan hos mjölkkor. Efter att ersättningen infördes har antalet registrerade klövverkningar ökat från ca 350 000 till ca 500 000 om året – vilket förhoppningsvis leder till bättre klövhälsa. Bakgrunden till hur klövhornsskador uppkommer är inte helt klarlagd, men vid allvarliga klövhornsskador har läderhuden skadats så kraftigt att hornproduktionen avstannat och läderhuden blottas. Mjölkutbytet minskar under långa perioder och fertiliteten påverkas negativt. En av de viktigaste åtgärderna för att motverka klövhornsskador är tidig och effektiv behandling. Litteraturen pekar på att en kloss på den friska klövhalvan minskar smärtan och påskyndar läkningen. Intervjuernas huvudfråga gällde klövvårdarnas inställning till klossbehandling. Många var positiva till att klossa kor, medan vissa hade en negativ inställning till det. De flesta var nöjda med antalet klossar de sätter, medan vissa hade velat sätta fler än de gör. Diagnosen som klossas oftast enligt klövvårdarna var allvarligt klövsulesår, tätt följt av sår/böld i vita linjen. Enligt klövhälsorapporterna behandlades bara 40 % av de allvarliga såren med kloss. Det var bara två signifikanta skillnader som var till klossens fördel när klossens påverkan på utgångsrisken analyserades. De signifikanta skillnaderna var för totalantalet registreringar på diagnoserna ”böld” och ”böld och sår” hos förstakalvare. Av resultatet att döma fick hypotesen delvis förkastas.