Opting out of GM agriculture - The scope for EU Member States to restrict cultivation of genetically modified crops

Abstract: Odling av genetiskt modifierade organismer (GMO) har länge varit ett omdebatterat och politiskt känsligt ämne i EU. Sådan odling väcker en mängd olika betänksamheter och frågor hos europeiska medborgare. I spektrumet återfinns bland annat frågor om risker för miljön och hälsa till socioekonomiska och etiska betänkligheter. Den här uppsatsen undersöker medlemstaters möjligheter att svara upp mot sådana betänkligheter genom att införa nationella begränsningar mot odling av GM grödor. Det EU-rättsliga ramverket för GMO har sedan dess tillkomst kännetecknats av en hög grad av harmonisering och centralisering. På detta följer att en GMO som har beviljats odlingstillstånd via regelverkets tillståndsförfarande i princip kan odlas i hela Unionen. Utrymmet för nationella begränsningar efter beviljat tillstånd har i stort sett varit begränsat till explicita undantagsbestämmelser i EU:s primär- och sekundärrätt. Fram tills nyligen har dessa undantagsregler främst bestått av vetenskapsinriktade sådana, vilka föreskriver att miljö- och hälsobetänkligheter kan åberopas. 2015 kom GMO- ramverket att delvis revideras genom en partiell ”av-harmonisering” av medlemsstaters möjligheter att begränsa av odling. Artikeln som återfinns i tilläggsdirektivet innehåller även en innovativ processuell förändring. Den innebär att medlemsstater kan ingå överenskommelser med företag som söker odlingsstillstånd under tillståndsprocessen så att det geografiska området där odling får ske begränsas. På pappret innebär den ovan nämnda av-harmoniseringen att i de fall där sådana överenskommelser inte kan nås så kan medlemsstaterna nu åberopa en mängd nya grunder till stöd för restriktiva åtgärder efter beviljat odlingstillstånd. Detta förutsätter dock att åtgärderna står i överensstämmelse med unionsrätten. I uppsatsen utreds utrymmet under de ursprungliga, ännu gällande bestämmelserna och tilläggsdirektivet för medlemsstaterna att begränsa odling av GM grödor. Genom en granskning av rättspraxis och det tidigare bruket av de ursprungliga bestämmelserna framgår i uppsatsen att centrala institutioner, såsom Kommissionen och EU-domstolarna har tolkat dessas materiella rekvisit restriktivt. Medlemsstaterna har genomgående misslyckats med att bevisa att kraven är uppfyllda, vilket i teorin gör att miljömässiga betänkligheter juridiskt sett är svåra att framföra under dessa bestämmelser. Till Kommissionens förtret har dock processuella regler i många fall möjliggjort att medlemsstater kunnat behålla sina nationella odlingsbegränsande bestämmelser. I andra fall har Kommissionen själv visat på en relativt återhållsam inställning till restriktiva åtgärder, vilket har möjliggjort för deras införande och bibehållande. Gällande artikeln i tilläggsdirektivet finner uppsatsen att en mängd frågor uppenbarar sig rörande vilket utrymme den faktiskt ger medlemsstaterna och hur den ändrar de övergripande möjligheterna att införa nationella begränsningar. Till att börja med finns det ingen garanti att medlemsstaterna lyckas i förhandlingarna med tillståndssökare. För det andra medför den partiella av-harmoniseringen frågor gällande om den alls ändrar möjligheterna att åberopa miljöskäl. Därtill innebär krav på de restriktiva åtgärdernas förenlighet med generella regler och principer för inre marknaden att utrymmet i praktiken kan komma att vara begränsat. Flera potentiella hinder identifieras i ljuset av rättspraxis gällande reglerna för fri rörlighet. I detta avseende kommer eventuell framgång vid åberopande av de nya grunderna som stöd för begränsning av GM odling i stor utsträckning bero på Kommissionens och EU-domstolarnas förhållningssätt till den nya artikeln.