Förekomst av bovin babesios i Sverige : en enkätstudie bland lantbrukare och veterinärer

Abstract: De huvudsakliga blodparasiterna som våra domesticerade djur drabbas av är protozoer, ett av dess stora släkten är Babesia spp. Parasiten överförs från olika fästingar, via saliv, till ryggradsdjur och ger upphov till sjukdomen babesios. I det nya värddjuret förökar sig parasiten intraerytrocytärt, vilket leder till akut insättande sjukdom med kraftig hemolys, och inte sällan dödsfall. Flera olika arter av Babesia spp. kan drabba nötkreatur, men i Sverige har endast B. divergens (sommarsjuka) påvisats. B. divergens har Ixodes ricinus (vanlig fästing) som både vektor och slutvärd. Inkubationstiden är en till tre veckor, där de främsta akuta kliniska symtomen är hög feber och hemoglobinuri. Senare i sjukdomsförloppet syns bland annat anemi och hypovolemisk chock. Sjukdomen uppträder oftast under sommarhalvåret när fästingarna är aktiva. I aktuell studie undersöktes lantbrukares och veterinärers uppfattning angående smittrycket av bovin babesios i Sverige, nu och tio år tillbaka i tiden. Detta gjordes genom en enkät som skickades ut via ett webbformulär. Sammanlagt 17 % av de 705 lantbrukarna som svarade och 54 % av de 79 veterinärerna, hade observerat fall av klinisk babesios de senaste tolv månaderna. Studien besvarades av lantbrukare som motsvarade 9,3 % av Sveriges mjölkproducerande företag och 3,2 % av Sveriges köttproducerande företag. Med minst 217 observerade fall av babesios beräknades incidensen vara totalt 6,4 %. Studien rapporterade fall av babesios från stora delar av Sverige, både i Götaland och Svealand. I jämförelse med senaste studien över babesios utbredning som utfördes 1989, har de kliniska fallen inte spridit sig längre norrut i landet. Besättningar som brukat profylaktiska läkemedel mot fästingar hade fler observerade fall av babesios än de som var obehandlade. En förklaring kan vara att djurens exponering för fästingar avtar, vilket minskar det immunskydd som den annars omvända åldersresistensen ger upphov till. Med vetskapen att fästingmedel potentiellt kan störa balansen mellan parasiter och värdar i endemiska områden lyfts frågan huruvida användningen av fästingmedel ska föreskrivas. Det är dock viktigt att ha saminfektioner i åtanke. Anaplasmos (betesfeber), är en annan allvarlig fästingburen sjukdom, som ofta förebyggs med fästingmedel. Av de besättningar som har drabbats av anaplasmos de senaste tio åren, var 41 % drabbade av anaplasmos under samma period som besättningen drabbades av babesios. Sextio procent av veterinärerna rapporterar samma resultat de senaste tolv månaderna. Ett annat viktigt perspektiv är att lantbrukarna rapporterade användning av fästingmedel i större utsträckning i landskap med högre prevalens av fästingar, det vill säga i Götaland och Svealand. Detta trots att forskning visat att fästingars utbredning numera även sträcker sig över stora delar av Norrland. En orsak till fästingarnas ökade prevalens i Sverige är ökad närvaro av vilda djur, främst rådjur. Studien visade att det är högre sannolikhet att besättningar som drabbats av babesios har nötkreatur som gått på betesmarker nära vilda djur. Fästingtäta områden har indirekt högre smittryck av babesios, vilket kan förklara resultaten. Skillnad kunde ses mellan besättningar med större antal individer och de med mindre. Det är större sannolikhet att besättningar med fler individer än medianantalet (n=120) blir drabbade av kliniska fall babesios än de med lägre antal. Detta kan bero på den högre andel djur som köps in i större besättningar: Detta kan introducera äldre seronegativa djur till beten där B. divergens finns. Sammanfattningsvis var de observerade fallen av babesios belägna i Götaland och Svealand. Trots en ökad prevalens av fästingar i Sverige, har de kliniska fallen inte spridit sig längre norrut i landet. Fortsatta studier krävs för att fullständiga slutsatser angående sjukdomens epidemiologi, allvarlighetsgrad och det profylaktiska arbetets effektivitet ska kunna dras.