Grazing in the Arctic : can it mitigate the impacts of climate change? : case study: Zackenberg, northeast Greenland

University essay from Lunds universitet/Institutionen för naturgeografi och ekosystemvetenskap

Abstract: Populärvetenskaplig ammanfattning Den Arktiska tundran har påverkats mycket av klimatförändringarna de senaste årtiondena. Den pågående uppvärmningen gör att djupet på det aktiva lagret ökar och att buskiga växter, som annars inte trivs i den kalla miljön, vandrar in på tundran. Forskarna för att dessa förändringar kan leda till att de Arktiska ekosystemen blir en källa för koldioxid (CO₂), istället för en sänka. Det skulle kunna leda till positiva återkopplingar på den globala uppvärmningen, och därmed snabba på denna. Samtidigt som klimatet spelar en viktig roll för kolcykeln i de Arktiska ekosystemen är den också känslig för påverkan av betande djur. Den Arktiska tundran har betats av myskoxar, vildrenar och gäss under lång tid, vilket gör att produktiviteten i ekosystemen är anpassad efter ett visst betestryck. Även om det gjorts mycket forskning på hur växtsammansättningen påverkas av både betning och uppvärmning så finns det inte många studier på hur utbytet av CO₂ mellan växter och atmosfär påverkas. Den här uppsatsen försöker reda ut hur kolcykeln i Arktis kommer att beröras av den globala uppvärmningen samtidigt som tundran utsätts för bete. Arktis studeras generellt och lokalen Zackenberg på nordöstra Grönland analyseras mer ingående. Enligt betesoptimeringshypotesen (GOH) är produktiviteten i de flesta ekosystem som högst om de utsätts för ett medelhögt betestryck. Det visar sig att den Arktiska tundran behöver utsättas för ett högre betestryck än många andra ekosystem för att nå maximal produktivitet. Om tundran utsätts för ett högt betestryck hindrar detta buskar från att vandra in, och områden som domineras av mossor och lavar går över till att främst bestå av gräs och örter. Detta gör att den fotosyntetiska hastigheten ökar och att nettoupptaget av CO₂ blir större. Betande djur skulle därför kunna användas för att till viss del hindra förbuskningen som sker till följd av den globala uppvärmningen, och samtidigt bidra till att tundran förblir en kolsänka. Värt att notera här är att olika djur påverkar växtsammansättningen och kolcykeln olika. Medan de stora däggdjuren som myskoxe och ren till stor del påverkar upptaget av CO₂ positivt, har gäss uteslutande negativ påverkan då de förstör växternas rötter medan de bökar. Gåspopulationen måste därför hållas i schack om inte de Arktiska våtmarkerna (som är de ekosystemtyper som gässen föredrar att beta i) ska löpa risk att förvandlas till kolkällor. En nyckelfaktor i dessa sammanhang är att förstå hur de betande djuren kommer att påverkas om klimatet fortsätter att bli varmare. Det visar sig att påverkan kan komma att bli endera positiv eller negativ. Antingen gynnas betarna av att det blir en ökad tillgång på föda, vilket kommer leda till en större population. Ett ökat betestryck kommer då i sig att gynna tillväxten av gräs och örter enligt principen ovan. Eller så missgynnas betarna av att frostcykeln ändras under den kallaste delen av året, vilket minskar tillgången på vinterföda. Det finns också risk för att det uppstår en misspassning mellan tiden för djurens kalvning (som är dagsljusberoende) och blomningen av den mest näringsrika födan (som är temperaturberoende). Detta kan leda till kalvdöd och en minskning av djurpopulationen. Frågeställningen i den här uppsatsen är vilken faktor som kommer spela störst roll för den Arktiska kolcykeln i framtiden, klimatet eller betningen. Vad studien kommit fram till är att de betande djuren har den enskilt största påverkan eftersom de kan mildra effekterna av klimatförändringarna. Men eftersom djurpopulationen i sig är så beroende av klimatet så är det den abiotiska faktorn som i slutändan spelar störst roll.

  AT THIS PAGE YOU CAN DOWNLOAD THE WHOLE ESSAY. (follow the link to the next page)