Bearbetning av digitala röntgenbilder : en enkätstudie i hur olika bearbetningar påverkar bedömningen av knäledsröntgen på hund och katt

Abstract: Röntgen används dagligen i den veterinärmedicinska kliniken och är ett mycket användbart diagnostiskt verktyg. I dagsläget existerar röntgensystem där användaren har stora möjligheter att bearbeta den digitala röntgenbilden på olika sätt och på det viset skapa röntgenbilder med olika utseenden. Syftet med detta examensarbete var att undersöka hur olika bearbetningar av digitala röntgenbilder av knäleder hos hund och katt påverkar den upplevda bildkvalitén samt dess betydelse för den radiologiska diagnostiken. Studien har genomförts som en enkätstudie i samarbete med företaget Fujifilm som tillhandahåller det röntgensystem som använts i studien och enkäten skickades ut till kliniker som använder sig av deras röntgensystem. Till enkäten användes röntgenbilder på tio olika knäleder, fem friska och fem sjuka. Av dessa kom nio röntgenbilder från hundar och en från katt. Röntgenbilderna bearbetades på fyra olika sätt, vilket resulterade i totalt 40 bilder. Den första bearbetningen som användes (K) hade endast en ökning av mängden kantförstärkning, den andra (KM) hade mycket kantförstärkning samt en ändrad lutning på look-up table/LUT-kurvan, vilket gav en ökad gråskala och därmed ledde till att befintliga mjukdelar framträdde tydligare. I den tredje bearbetningen (G) användes en linjär LUT-kurva istället för en optimerad för skelettröntgen och den fjärde bearbetningen (O) var en subjektivt optimerad röntgenbild för att maximera möjligheten att kunna ställa en korrekt radiologisk diagnos. Den subjektiva bedömningen gjordes av författaren och handledarna. Målet med bearbetningarna var att de skulle skilja sig markant från varandra och att de korresponderande bearbetningarna för varje led skulle utgöra visuellt likvärdiga bilder. I enkäten skulle respondenterna skatta alla bilder utifrån dess diagnostiska kvalitét och huruvida leden hade osteofytära pålagringar eller ökad intraartikulär mjukdelstäthet. Totalt inkom 14 fullständigt ifyllda enkäter från respondenter med olika stor erfarenhet av bildavläsning, utifrån detta delades respondenterna upp i de mer erfarna och de mindre erfarna. I resultatet framkom att respondenterna rankade bearbetningarna i ordningen G, K, O, KM där G var sämst och KM bäst. I den mer erfarna gruppen var det ingen större skillnad mellan bearbetningarna G och K samt mellan O och KM, men annars var resultatet relativt överensstämmande oavsett om man såg till de två respondentgrupperna var för sig eller till alla respondenter sammantaget. När det kom till andelen korrekta diagnoser fanns en relativt stor skillnad i andelen korrekta diagnoser av osteofytära benpålagringar mellan bearbetning G och KM hos den mindre erfarna gruppen, där KM hade en större andel korrekta diagnoser. Utöver detta fanns ingen större skillnad mellan någon av bearbetningarna. Dock var andelen korrekta diagnoser av ökad intraartikulär mjukdelstäthet markant lägre för bearbetning KM än för övriga bearbetningar. Sammanfattningsvis kan konstateras att bearbetning KM rankades oväntat hög. Det kan även konstateras att de olika bearbetningarna inte ger någon övergripande skillnad i hur osteofytära benpålagringar bedöms. Det fanns en stor skillnad i hur avsaknaden av ökad intraartikulär mjukdelstäthet diagnosticeras i bearbetning KM, vilket tyder på att den bearbetningen är mindre lämplig att använda för detta jämfört med andra bearbetningar. För att kunna få mer säkra resultat behövs vidare forskning inom området.