The Legal Future of the Arctic Region - Challenges and Opportunities Facing the World’s Northernmost Area

Abstract: Det huvudsakliga syftet med denna uppsats är att undersöka om ett fullgott juridiskt ramverk i syfte att skydda den arktiska regionen redan är etablerat, eller om ytterligare juridiska instrument behöver tillkomma för att så ska vara fallet. Frågan diskuteras med bakgrund av det faktum att den arktiska isen smälter i en hög takt, och att framtiden för regionen sannolikt kommer att se väldigt annorlunda ut än vad som hittills har varit fallet. Under flera årtionden, eller till och med århundraden, var den allmänna uppfattningen att Arktis fortsättningsvis skulle vara täckt av permanent packis, varför också utsikterna för någon kommersiell utveckling i regionen var små. Utan kommersiell utveckling framträdde heller inget tydligt behov att fundera över eventuella kompletterande juridiska åtgärder gällande en sådan. Under de senaste 40 åren har klimatförändringarna dock visat prov på att Arktis de facto smälter, samt att denna avsmältning kommer att fortsätta. Detta kommer att medföra enorma konsekvenser för såväl den arktiska som den internationella miljön: Djurlivet kommer att behöva anpassa sig till ett helt nytt levnadssätt, och havsnivån kommer att öka för att ge upphov till en helt ny kartbild – bara för att nämna två. Ett minskat arktiskt istäcke kommer också att innebära positiva konsekvenser. Transpolar sjöfart kommer att kunna genomföras säkrare och i större omfattning, fossila bränslen och andra naturresurser kommer att vara lättare att utvinna ur havsbotten, och även kommersiell aktivitet såsom fiske och turism kommer att kunna utvecklas och förvandla Arktis till en blomstrande ekonomi. Just därför kan det finnas ett behov av att analysera det gällande juridiska regelverket för Arktis, och utveckla sådana instrument som idag fattas och som skulle möjliggöra en hållbar utveckling av regionen, vari skydd för den speciella miljön inte får stå tillbaka till förmån för så stor ekonomisk vinning som möjligt. Merparten av den arktiska regionen är redan under nationell jurisdiktion, men det finns också gemensamma områden (res communis) som inte kan åberopas av någon enskild stat. Det finns inget omfattande fördrag som reglerar regionen, såsom är fallet vid ”motpolen” – Antarktis. De multilaterala eller internationella juridiska instrument som gäller för Arktis är bland andra: Förenta Nationernas Havsrättskonvention (UNCLOS), som reglerar havet i stort, och innehåller föreskrifter gällande avgränsningen av maritima zoner för olika stater och skydd för den marina miljön. Samt Konventionen för förhindrande av förorening från fartyg (MARPOL), som fokuserar på att begränsa eller förbjuda att olja och liknande skadliga substanser släpps ut från fartyg till havet. Extra skydd erbjuds så kallade speciella områden (special areas). Inget sådant finns för nuvarande i Arktis. Eftersom att det har förutspåtts att Arktis havsbotten innehåller stora mängder fossila bränslen är de arktiska kuststaterna angelägna om att skaffa sig den juridiska rätten att utvinna dessa, vilket görs genom att etablera en förlängd kontinentalsockel. Detta sker genom samarbete med FN:s kommission för avgränsning av kontinentalsockeln, hos vilka processen tar mycket lång tid. Hittills har bara ett fåtal rekommendationer utfärdats för att klargöra möjliga förlängningar av kontinentalsocklar i regionen. Ett isfritt Arktis betyder mer tillgängliga rutter för sjötransport, som kommer att vara betydligt kortare än dagens vid transkontinentala resor. Arktis speciella karaktär och avlägsna placering ställer dock särskilt höga krav på skeppskonstruktion och besättningens kapacitet. Sjöfart och fartygshänförliga föroreningar regleras genom ett antal internationella organisationer och instrument, men också på en nationell nivå. Regionalt har Arktiska rådet nyligen tagit fram två juridiskt bindande instrument gällande sök- och räddningsoperationer till sjös och förhindrande och bekämpning av oljeutsläpp. Inom Internationella Sjöfartsorganisationen arbetar man för nuvarande med att skapa en bindande Polar-kod rörande arktisk sjöfart. I de nordiska länderna kan det urskiljas en vilja att utveckla Arktiska rådet från ett besluts-formande till en besluts-fattande forum, samt att bredda föremålet för samarbete till att innefatta ytterligare frågor. Det finns också en strävan mot ytterligare, och särskilt mer detaljerad, juridisk reglering av den arktiska regionen. En vilja att intensifiera samarbetet rörande militära säkerhetsfrågor kan också märkas. Luckor i gällande reglering kan uppfattas särskilt gällande aktiviteter som är nya eller under utveckling i Arktis. Alla arktiska stater är vidare inte ännu parter i samtliga relevanta konventioner som syftar till att skydda regionens miljö. Det verkar råda en tvetydighet gällande på vilken nivå som olika aspekter av arktiskt samarbete ska utspela sig. Arktiska rådets juridiska status är något otydligt, och organisationen i förlängningen något tandlös. Det måste också beaktas att Arktis kan – även om detta inte på vis är säkert – bli föremål för mellanstatlig konfrontation, beroende på ekonomiska och säkerhetsrelaterade intressen och utvecklingar. Även om det finns stora skillnader mellan Arktis och Antarktis skulle Arktis kunna hämta inspiration från Antarktisfördraget vid skapandet av ytterligare juridiska instrument. Givet det enorma intresset från övriga stater är det av vikt att Arktis blir genomgående juridiskt reglerat, så att man där lättare kan möta framtidens möjligheter och utmaningar. De arktiska staterna har i vissa fall visat en motvilja mot ett sådant större instrument, varför ett första steg mot att nå en lösning skulle kunna vara ett juridiskt instrument som geografiskt täcker det Arktis som inte är taget i anspråk såsom tillhörande nationell jurisdiktion och behandlar frågor som är av speciell karaktär just för den arktiska regionen.