Armbågsledsdysplasi hos växande hundar : fyra komplexa tillstånd

Abstract: Armbågsledsdysplasi, ED, är ett samlingsbegrepp för fyra polygena och multifaktoriella patologanatomiska tillstånd. De ledsjukdomar som ingår i begreppet är inkongruens, ununited processus anconeus (UPA), fragmented medial coronoid process (FMCP) och osteochondrosis dissecans (OCD). ED drabbar medelstora till stora hundar och är en vanlig orsak till hälta hos växande hundar. Sjukdomen utvecklas under hundens tillväxtperiod, då deras ben till viss del utgörs av en broskmodell som successivt förbenas. Inkongruens är en medfödd missbildning där de ingående benen inte passar ihop som de ska, vilket leder till alternerande kontaktytor som i sin tur predisponerar för utvecklandet av övriga ED-former. Vid UPA har man funnit att processus anconeus inte förbenas fullständigt vilket leder till att benfragmentet med tiden helt eller delvis separeras från övriga ulna. FMCP tros starta i det subkondrala benet, troligen utlöses tillståndet av en felbelastning i leden där belastningen på processus coronoideus ökas. Den etologi för OCD som det i nuläget finns mest belägg för är att tillståndet orsakas av en primär kärlskada. Tillväxtbrosket förlorar då sin kärlförsörjning och affekterade kondrocyter dör. De nekrotiska kondrocyterna ligger sedan kvar när resten av broskmodellen successivt förbenas. När leden belastas, eller i samband med ett trauma, uppstår en spricka mellan ledbrosket och den nekrotiska broskklumpen. En gemensam faktor för de fyra ledfelen är att drabbad individ med tiden utvecklar osteoartrit: en progressiv och degenerativ ledinflammation. Osteoartit medför att ledbrosket förstörs och att benpålagringar bildas, troligen i ett kompensatoriskt försök att stabilisera upp leden. I Sverige utför Svenska Kennelklubben en officiell gradering av ED från det att hunden fyllt ett år. Graderingen baseras på de sekundära förändringar som är synliga via en röntgenprojektion. ED-graderingen utförs oberoende av etiologin, trots att man funnit att förändringarna kan uppträda olika fort och i olika omfattning vid olika former. På grund av detta kan falskt negativa individer förekomma. Med graderingen som grund har tungt belastade raser tillgång till index, en skattning av hundens avelsvärde med avseende på aktuell egenskap. Index baseras utöver individens egna fenotyp även på dess släktingars fenotyper. Index säger således även något om hundens genotyp. Trots detta avelsverktyg är prevalensen hög; drygt 10-30% av individerna i affekterade raspopulationer diagnosticeras med någon typ av ED. Då ED omfattar fyra vitt skilda tillstånd med olika etiologier och patologiska kännetecken är det svårt att med hjälp av ett och samma verktyg försöka minska förekomsten. På grund av den komplexa nedärvningen kan ett gemensamt gentest vara mycket svårt att ta fram. Mycket forskning krävs, förslagsvis riktar man in sig på FMCP som är den mest utbredda formen. Index i kombination med fenotypisk selektion är i nuläget det enda effektiva verktyget som finns att tillgå för att minska ED-prevalensen. Predisponerade raser skulle även med fördel kunna röntgas vid en senare ålder, då de sekundära förändringarna associerade med samtliga ED-former med större sannolikhet går att urskiljas radiologiskt. Man skulle även kunna invänta röntgenresultat på avkommor innan man tar upprepade kullar på sina avelsdjur. Detta så att man får mer information och därmed även index som ligger närmre sanningen.