Rift Valley fever : dess orsak och verkan samt risken för spridning till Europa

Abstract: Rift Valley fever (RVF) är en zoonotisk, vektorburen sjukdom som orsakas av ett Phlebovirus och sprids med hjälp av myggor. RVF är epizootiklassad och drabbar framförallt får, getter och nötkreatur varav unga individer är känsligast för infektionen. Symptomen utgörs av massiva aborter, hepatit, encefalit, hemorrhagisk feber och ökad dödlighet, särskild bland nyfödda djur. Den zoonotiska aspekten är framförallt av betydelse för djurhållare samt yrkesgrupper såsom veterinärer och slakteriarbetare. Denna litteraturöversikt syftar till att ge en överblick över utbredning, etiologi, patologi och epidemiologi samt besvara frågeställningen om en spridning till Europa utgör en risk. Sedan upptäckten i Kenya 1930 har flera ödesdigra utbrott skett i södra och östra Afrika. I slutet av 70-talet skedde det första utbrottet norr om Sahara då Egypten upplevde hundratusentals insjuknade djur och människor samt 600 rapporterade humana dödsfall. Västra Afrika drabbades första gången 1987 och år 2000 konstaterades sjukdomen i Saudiarabien och Yemen, vilket var det första utbrottet utanför den afrikanska kontinenten. Också på Madagaskar och Komorerna i Indiska Oceanen har RVF konstaterats. Epidemiologin är komplex och varierar mellan olika miljöer men en gemensam faktor är sambandet mellan utbrott och ett ökat antal mygg, vilket sker till följd av ökad nederbörd. Rift Valley fever-viruset (RVFV) har isolerats från cirka 40 olika myggarter och ytterligare arter har kunnat infekteras experimentellt. En art tillhörande Aedes spp. har visats ha förmåga till vertikal överföring av RVFV och detta tros vara möjligt för fler arter. Aedes spp. är översvämningsmyggor vars ägg är extremt tåliga mot uttorkning, vilket möjliggör att viruset kan överleva i äggen under långa, torra inter-epizootiska perioder. I Europa finns flera myggarter med vektorkompetens för RVFV och som associerats till allvarliga utbrott i Afrika eller på den Arabiska Halvön. Culex pipiens, Ochlerotatus caspius, Aedes vexans vexans och Aedes albopictus är fyra arter som tros kunna agera potentiella vektorer för RVFV i Europa. Flera utbrott har satts i samband med handel av levande djur, bland annat utbrott på Mayotte, i Egypten och på den Arabiska halvön. Handeln inom Afrika och till den Arabiska halvön är omfattande och ökar bland annat vid religiösa högtider såsom Eid-Al-Adha. Djurförflyttning, marknader och uppsamlingsplatser möjliggör en spridning av patogener såsom RVFV. Enligt gällande EU-lagstiftning är dock ingen export av djur från Afrika till EU idag tillåten, varför illegal handel utgör främsta risken för introduktion via levande djur. RVF:s komplicerade natur med flertalet mottagliga värddjur inklusive människa, det faktum att den är vektorburen men också kan smitta via direktkontakt och dess förekomst på olika platser med olika ekologi gör den svår att förutse. Utifrån de faktorer som redovisas i detta arbete är det inte möjligt att med säkerhet kunna svara på frågan om en reell risk för spridning till Europa föreligger. Flera faktorer antyder dock att risken är existerande men låg.