5§3 : en statlig storstädning av skogsland

Abstract: I Sverige har skogsindustrins behov av råvara länge dominerat både nyttjandet av skogen och skogspolitikens inriktning. Som mest politisk tyngd fick de industriella intressena efter 1979 års skogspolitiska beslut, då staten kraftigt detaljreglerade och subventionerade skogsbruket. Den nya skogsvårdslag som beslutades 1979 krävde bland annat att ny skog skulle anläggas om skogen var så gles eller till så stor del bestod av för marken olämpligt trädslag att tillväxten var avsevärt lägre än vad som vore möjligt. Kravet låg under lagens femte paragraf, tredje stycket, och de skogar den gällde kom därför att kallas 5§3-skogar. Utöver lagkravet beslutade riksdagen 1981 att under en 15-årsperiod satsa 3 miljarder kronor på ekonomiska bidrag för föryngring efter avverkning av 5§3-skog. Målet var att ca 1,7 miljoner hektar sådan skog skulle avverkas. Det så kallade 5§3-programmet mötte stark kritik för dess effekter på natur- och kulturmiljövärden, men inom naturvården låg fokus vid den tiden på lövskogar och urskogar. Det bidrog till att de norrländska 5§3-skogarna, vilka ofta var barrdominerade och påverkade av äldre tiders skogsbruk, fick liten uppmärksamhet. Det övergripande syftet med studien har varit att undersöka hur den statliga satsningen på avveckling av 5§3-skogar genomfördes, vilken omfattning den fick, varför den genomfördes och vilka skogar som berördes. Fokus har legat på Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län där avvecklingen av 5§3-skogar hade sin tyngdpunkt. Resultaten visar att virkesförsörjning och sysselsättning var centrala men tveksamma argument för satsningen på 5§3-programmet. Både utbudet av virke och sysselsättningen i skogsbruket minskade under programmets genomförande. Tvärtemot den allmänna uppfattningen under 1980-talet verkar det också ha funnits höga naturvärden i en betydande andel av 5§3-arealen i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. 5§3-programmet får därför antas ha bidragit till utarmningen av det norrländska skogslandskapet. Programmet kan beskrivas som en kostsam, bortkastad och miljöskadlig storstädning av skogslandskapet. För att förstå hur 5§3-satsningen kunde genomföras i så pass modern tid räcker det kanske inte att ta del av de officiella argumenten och motiven, vilka i efterhand snarast framstår som svepskäl. Förmodligen ville man i första hand kunna räkna upp den framtida virkesproduktionen för att legitimera höga avverkningsnivåer i nuet. Det är också tänkbart att det fanns mer känslomässiga, eller ideologiska, skäl för skogsmännens vilja att ”förbättra” skogslandskapet. Idén om att förbättra skogarna genom skogsbruk hade länge utgjort en stark berättelse som skapat enighet inom skogsnäringen, samt mellan näring och stat. Idag har det etablerats en stark berättelse om skogen och bioekonomin, med liknande tendenser. Stat och näring står enade och den som inte stödjer berättelsen ses som ett hinder i vägen. Samtidigt är skogen viktig för hela samhället och ur många olika aspekter. Skogspolitiken behöver därför utformas med en bred och balanserad representation av olika kompetenser och intressenter, i processer där inte en av alla berättelser om skogen tillåts dominera.