Sedering av hund och katt med kardiomyopati : hur sedativa läkemedel påverkar cirkulationen vid dilaterad respektive hypertrofisk kardiomyopati

Abstract: Alfa2-agonister, acepromazin och benzodiazepiner är vanliga sedativa läkemedel inom veterinärmedicin och dessa skiljer sig åt vad gäller effekt och biverkningar. Individuella skillnader och sjukdomstillstånd är faktorer som kan göra att patienter reagerar olika på läkemedel. En stor utmaning sedering av cirkulatoriskt instabila patienter då många sederande läkemedel har stor påverkan på cirkulationen. Syftet med denna litteraturstudie är att undersöka hur alfa2-agonister, acepromazin och benzodiazepiner påverkar individer med dilaterad respektive hypertrofisk kardiomyopati utifrån läkemedlens effekt och biverkningar samt sjukdomarnas patofysiologi. Dilaterad kardiomyopati (DCM) är en vanlig hjärtsjukdom bland stora hundar och kännetecknas av ett generellt förstorat, dilaterat och avrundat hjärta. Patofysiologin karaktäriseras av en hjärtsvikt orsakad av nedsatt systolisk funktion. Vad gäller cirkulatoriska förändringar gynnas patienter med DCM av ett sänkt blodtryck för att minska det afterload hjärtat arbetar mot. Sjukdomen leder även till en sänkt hjärtminutvolym och för att upprätthålla denna bör hjärtats kontraktilitet öka och hjärtfrekvensen bibehållas. Hypertrofisk kardiomyopati (HCM) är kattens vanligaste kardiomyopati och kännetecknas av en hypertrofi av hjärtmuskulaturen och ett minskat kammarlumen. Patofysiologin karaktäriseras av hjärtsvikt orsakad av en försämrad diastolisk funktion. Fyllnadsgraden är försämrad på grund av ett förminskat kammarlumen och en stelhet i hjärtmuskulaturen. Sjukdomstillståndet gynnas av en sänkt hjärtfrekvens. Detta ger en förlängd fyllnadstid enligt den omvända korrelationen mellan hjärtfrekvens och fyllnadstid. Alfa2-agonister fungerar som potent dosberoende sedativum och verkar genom att hämma frisättning av noradrenalin via negativ feedback. Effekter av alfa2-agonister är sedering, analgesi och muskelrelaxering. Biverkningar innefattar bland annat bradykardi, adningsdepresison och kräkningar. Benzodiazepiner har en muskelrelaxerande och antiepileptisk verkan genom att förstärka GABA’s inhibitoriska verkan på nervsystemet. Benzodiazepiner ger inte alltid tillfredsställande sedering och kan leda till att patienter exciterar. Acepromazin verkar bland annat som antagonist på dopamin- och a1-receptorer. Vid sedering med acepromazin kan blodtrycksfall ses som biverkning. Jämförande studier på friska djur som ställer läkemedlen mot varandra visar att acepromazin sänker blodtrycket betydligt mer än både alfa2-agonister och benzodiazepiner, som båda visar små eller inga förändringar i blodtryck. Vad gäller minskning i hjärtfrekvens har alfa2-agonister har den största påverkan, följt av acepromazin och till sist benzodiazepiner, som i vissa fall kan orsaka en höjd hjärtfrekvens. Det behövs mer forskning om effekter av sedativa läkemedel på djur med dilaterad respektive hypertrofisk kardiomyopati. Vilka sedativa läkemedel som är lämpliga att använda vid respektive sjukdom blir en extrapolering från kunskap om läkemedlens effekt på friska djur och sjukdomarnas patofysiologi. Denna litteraturstudie föreslår utifrån dessa parametrar att benzodiazepiner och eventuellt acepromazin är lämpliga sedativa läkemedel till patienter med DCM. På samma sätt är alfa2-agonister och eventuellt acepromazin lämpliga sedativa läkemedel till patienter med HCM.