Kattpest : kliniskt uttryck och immunoprofylax

Abstract: Kattpest är sjukdom orsakat av felint panleukopenivirus (FPV), vilket är ett smittoämne som regelbundet ger upphov till sjukdomsutbrott både inom Sverige och i övriga världen. Sjukdomen drabbar främst unga individer där en mortalitet över 90 % kan observeras. Gällande fetal och neonatal infektion har FPV en affinitet för nervceller och infektionen ger klassiskt upphov till cerebellär hypoplasi. Infektionen yttrar sig med neurologiska symptom som ataxi, hypermetriska rörelser, inkordination, tremor och blindhet. Gällande adulta individer påvisar FPV istället en affinitet för celler i benmärg, gastrointestinalkanal och lymfoid vävnad, vilket inducerar immunosuppression, panleukopeni och segmentell enterit. Vanligen uppstår en akut infektion med feber, depression och anorexi. Initialt kan kräkning observeras vilket sedan övergår i mukusinnehållande och hemorragisk diarré. Sjukdomen kan dock även yttra sig perakut med plötslig död till följd av septisk chock, dehydrering och hypotermi. Vaccinering kan antingen ske med avdödat eller levande vaccin men vanligen nyttjas det sistnämnda till följd av dess produktion av långlivade och höga antikroppstitrar. Levande vaccin inducerar dessutom ett cellmedierat Th1-svar som efterliknar naturlig infektion, vilket är fördelaktigt gällande utvecklandet av ett korrekt anpassat immunsvar. En aspekt som kan interferera med vaccinering är den maternella immuniteten (MDA) som överförs från moder till unge via colostrum. MDA bidrar med en skyddande immunitet under kattens första tid i livet men avtar när kattungen är 6-8 veckor gammal. Under en kritisk period efter detta kan MDA dock fortfarande interferera med vaccinering trots brist på fullständigt immunologiskt skydd mot smitta och klinisk sjukdom. Ett centralt problem gällande kattpest utgörs därför av att hitta en optimal tid för vaccinering för att göra den kritiska tiden så kort som möjligt men samtidigt skapa ett effektivt immunologiskt skydd. För att förkorta den kritiska tiden för infektion med FPV kan användningen av olika former av passiv immunisering nyttjas. Detta kan utgöras av interferoner, immunserum innehållande blod från donatorkatter och antiserum innehållande antikroppar mot FPV. Dessa alternativ erbjuder dock endast kortvarigt immunologiskt skydd mot klinisk sjukdom och bör därför alltid efterföljas av vaccinering. Ytterligare en faktor som kan interferera med vaccinering är immunosuppression som kan hämma utvecklingen av ett korrekt immunsvar eller i kombination med vaccinering resultera i klinisk sjukdom. Detta är därför ytterligare en aspekt som bör övervägas i samband med immunoprofylax mot kattpest.