Granulocytär anaplasmos hos häst : översikt, behandling och teorin om kronisk sjukdom

Abstract: Granulocytär anaplasmos orsakas av bakterien Anaplasma Phagocytophilum. Smittspridningen i Sverige sker via fästingen, Ixodes ricinus. Bakterien är obligat intracellulär och infekterar granulocyter där den sedan förökar sig. De första symtomen är diffusa och kan yttra sig i form av nedsatt allmäntillstånd, feber och ovilja till rörelse. Efterföljande symtom som ses är ataxi, stelhet samt svullna ben. Prevalensen hos häst i Sverige uppges vara 16,7 % enligt en studie genomförd i slutet av nittiotalet. Den mest tillförlitliga diagnostiska metoden är PCR. Behandling sker med hjälp av intravenös administrering av oxytetracykliner. Bredspektrumantibiotikan tetracykliner inhiberar bakteriens proteinsyntes och har en bakteriostatisk verkan. Eventuella biverkningar är exempelvis emaljhypoplasi, missfärgade tänder och njurskador. Trots den omfattande biverkningsprofilen anses tetracyklinerna vara säkra inom det terapeutiska intervallet. Gastrointestinala biverkningar hos häst är också en risk, men huruvida problemet anses överdrivet kan ifrågasättas. De studier som gett upphov till oro är gamla och dosen skiljer sig mycket storleksmässigt i jämförelse med dagens rekommendationer. Resistensen mot antibiotikan är utbredd och är en viktig komponent i val av behandling. Enligt empirisk erfarenhet från veterinärer kan understödjande behandling i vissa fall vara tillräckligt för att hästens eget immunförsvar ska klara av att bekämpa A.phagocytophilum-infektionen. Att en kronisk form av granulocytär anaplasmos skulle kunna utvecklas är en misstanke som funnit länge tillbaka, men teorin har inte kunnat styrkas vetenskapligt. Bakterien kan persistera hos kalv, hund, lamm och även häst. Samband mellan kliniska symtom och persisterande bakterie har dock endast bevisats hos lamm. Tetracyklinbehandling av hästar med misstänkt kronisk form av granulocytär anaplasmos kan inte motiveras ur ett evidensbaserat perspektiv.