Landskapets historiska utveckling vid den sörmländska gården Barksätter

Abstract: Uppsatsen är en undersökning om landskapets historiska utveckling kring den sörmländska gården Barksätter, som ligger utanför Katrineholm, och tidigare i (Östra) Vingåkers socken i Oppunda härad. Den är baserad på en modell för studier av historiska landskap av Clas Tollin (2004). Utgångspunkten för arbetet är undersökningar av historiska lantmäterikartor och detta har kompletterats av arkivstudier. Analys och tolkning av det historiska landskapet görs utifrån hur det formats av de naturliga processerna i samspel med människans ekonomiska brukande av sin miljö. Denna inriktning har i stor grad inspirerats av landskapshistorikerna Mårten Sjöbeck och Oliver Rackham. I uppsatsen skildras olika typer av landskapsbruk som danat Barksätters landskap, såsom svedjande, lövängsbruk, lindbruk och åkerbruk. Arbetet är strukturerat efter några övergripande teman som utgår från landskapets markanvändning, nämligen äng, åker, tomt och bebyggelse, samt utmark. Som en bakgrund beskrivs även gårdens samhälls- och naturkontext, samt dess fastighetsstruktur. Undersökningen visar att landskapet genomgått minst sju större förändringar från forntidens slut till våra dagar. I periodens början var denna del av Södermanland mycket glest bebyggd och området låg på en stor allmänning. Den första omställningen innebar att skogen röjdes och svedjades för skapandet av en så kallad säter eller stora utmarksängar. Nästa stora förändring skedde troligtvis vid övergången till medeltiden då en gård etablerades. Vid 1600-talets början omvandlades Barksätter till en storgård med mer framträdande bebyggelse och ett flertal underlydande landbogårdar. Skogen öppnades upp i betydligt större grad, och en mängd torp med små åkertäppor och slåtterland bröts upp. Under seklets slut höggs stora mängder skog bort och säteriets ängs- och åkermark vidgades betydligt. Hela gårdsbebyggelsen nyuppfördes och andra estetiska landskapsinslag som terrasserade trädgårdar fick sin form. På 1700-talet förhagades utmarken, och genom en större aktiv styrning av den uppväxande vegetationen omdanades området till ett i stora delar dominerande lövträdslandskap. Kring 1800-talets mitt ändrades landskapsbilden återigen i grunden, genom den nya tidens åkerbruk. Ängarna dikades ut och odlades upp. Åkerfälten vidgades i stor skala. Bebyggelsen blev mer omfattande och spreds ut mer än tidigare. Under 1900-talet lades de små torpen ner eller såldes. Skogsbruket blev viktigare och barrskogen blev återigen förhärskande. Kvarvarande strandängar utvecklades till alskog då slåttern övergavs. Lika viktiga som dessa förändringar är att landskapets karaktär varit bestående under många perioder, och att flera drag i dagens landskap är av gammal ålder.