Hundar i människans tjänst : kan det rättfärdigas?

Abstract: Människan insåg tidigt att vargen, och så småningom hunden, var en bra partner tack vare sitt utomordentliga luktsinne och sin förmåga att samarbeta. Det utnyttjades i jakt och krig och numera inom det moderna försvaret och rättsväsendet. Hundarna används bland annat till att detektera biologiska substanser och minor, spåra upp brottsmisstänkta och försvunna personer samt i avskräckande syfte. Andelen hundar som föds upp och diskvalificeras från arbete inom polis eller militär är dock hög vilket visar på svårigheten att ta fram lämpliga individer. Förutsättningarna för att få behovet av social kontakt, rörelse och jaktrelaterade beteenden tillgodosedda varierar mellan länder. Generellt kan sägas att hundar som spenderar mycket tid med och bor hos sin förare har det bättre. Även hur hundarna tränas har stor betydelse för deras välfärd. Med belöningsbaserade metoder, som numera är vanligt, främjas en positiv sinnesstämning, en ökad motivation och trygghet i relationen till föraren. Det arbete hundarna utför kan dock vara både fysiskt och psykiskt ansträngande och vissa uppgifter innebär en stor risk för skada, trauma och död. I uppsatsen appliceras två etiska teorier, djurrättighetsetik och utilitarism, vilka diskuteras i relation till hur hundarna hålls, tränas och används med mera, i ett försök att avgöra huruvida användandet av hundar inom polis och militär kan vara rättfärdigat. Den slutsats som drogs med utgångspunkt i djurrättighetsetiken är att det enbart går att rättfärdiga användandet av hundar under förutsättning att de, utöver att de hålls, sköts och tränas på ett lämpligt sätt, inte föds upp för syftet och inte behöver utföra högriskarbeten. Utilitarismen kan även rättfärdiga aveln, förutsatt att den effektiviseras, samt högriskarbetena om åtgärder vidtas för att skydda hundarna från att ta skada.