Blåklint : ett ökande problem i svensk växtodling

Abstract: Blåklint (Centaurea cyanus L) är ett vinterannuellt örtogräs som kan orsaka kraftiga skördesänkningar i odlade grödor. Den är idag ett ökande problem i svensk växtodling eftersom höstsådda grödor odlas i stor utsträckning. Syftet med detta kandidatarbete är att undersöka hur situationen kring blåklint i växtodling ser ut idag och vilka kontrollåtgärder som kan användas. Arbetet innehåller tre delar: (i) en litteraturstudie kring blåklint och olika förebyggande och direkta åtgärder mot den, (ii) intervjuer med rådgivare från Syd och Mellansverige kring hur situationen är idag och vilka förebyggande åtgärder och bekämpningsalternativ som används och (iii) en seriesammanställning av två försöksserier med herbicidbekämpning av blåklint. Blåklint kan förekomma i större delen av Sverige men är vanligast i Syd och Mellansverige. Den förekommer främst i höstsådda grödor men kan även hittas i vårsådda grödor. Blåklint ger störst problem i höstvete och kan ge en skördesänkning på upptill 50%. I övriga grödor varierar uppfattningen om hur stort problem blåklint innebär. Den förekommer främst på lätta jordar men förekomsten ökar på styva jordar enligt rådgivarna. Det har konstaterats fall av resistens mot olika herbicider hos blåklint både i Sverige och i andra länder. Tidigareläggning av sådden, en växtföljd dominerad av höstsådda grödor och avsaknad av en herbicid med god effekt som är godkänd för höstbekämpning av stråsäd är anledningar till att problemen med blåklint ökar enligt rådgivarna. Förebyggande åtgärder som har effekt mot blåklint är: (i) en varierad växtföljd med både höst och vårsådda grödor samt eventuellt vall, (ii) senareläggning av sådd i kombination med falsk såbädd för att kunna förstöra ogräsplantor som gror tidigt och minska ogräsets fröbank och (iii) odling av en konkurrensstark gröda då blåklint är känslig för konkurrens. Mekaniskbekämpning som kan användas är ogräsharvning, radhackning och avslagning. Dessa bekämpningar styrs i stor utsträckning av väder och effekten av dem kan variera. Vid kemiskbekämpning finns det en aktiv substans godkänd för kemisk höstbekämpning i stråsäd med effekt mot blåklint, diflufenikan. Effekten hos denna upplevdes av en majoritet av rådgivarna vara för dålig och en anledning till att problemen med blåklint ökar. Tillgång till ett effektivare preparat för höstbekämpning menade många rådgivare skulle minska problemen med blåklint. Dock ansåg en majoritet att höstbekämpning med diflufenikan var viktig då det innebar att en vårbekämpning kunde senareläggas, få bättre effekt och eventuell dos minskas. På våren finns det olika herbicider som kan användas mot blåklint och de har god effekt, både enligt rådgivarna och enligt resultat från försöksserierna. Om lantbrukare trots bekämpning hade problem med blåklint berodde det ofta på ej optimalt väder eller att det fanns en stor förekomst sedan tidigare. För att hindra att blåklint ökar och blir ett större problemogräs krävs det att en kombination av förebyggande åtgärder och bekämpningsalternativ används då ingen enskild åtgärd ger en bekämpning som är långsiktigt hållbar.