Diabetes mellitus hos katt : klinisk karakterisering och behandlingsresultat - en retrospektiv studie

Abstract: Diabetes mellitus (DM) är en av de vanligaste endokrina sjukdomarna hos katt. Den typ av DM som vanligen drabbar katt är DM typ 2. Vid DM typ 2 fås en relativ brist på insulin som beror på en kombination av insulinresistens och bristande betacellsfunktion. Orsaken till betacellsdysfunktionen i pankreas är inte helt kartlagd men fetma, amyloidos i langerhanska cellöar, glukotoxicitet och pankreatit är starkt bidragande faktorer. Kliniska tecken på DM är polyuri, polydipsi, polyfagi och viktminskning. För att diagnostisera DM kan analys av blodglukos, serum fruktosaminkoncentrationer och glukos i urin användas. Behandling av DM i hemmet kan bestå av exogen insulinadministration, foderbyte till ett foder med låg kolhydrathalt, behandling av andra samtidiga sjukdomar, samt monitorering av blodglukosnivåer och kliniska tecken i hemmet. Katter med DM kan gå i remission och då klara av att upprätthålla euglykemi utan exogen tillförsel av insulin. Syftet med denna studie var att studera egenskaper hos katter med DM samt att undersöka förekomst av samsjuklighet och behandlingsresultat. Journaler från Universitetsdjursjukhuset i Uppsala från 1 januari 2010 till 16 april 2021 med diagnoskoder kopplade till DM och diabetesorsakad ketoacidos (DKA) samlades in, anonymiserades och analyserades. Resultaten från den här studien är i stort samstämmiga med det som finns beskrivet i litteraturen. Vid studiens början mötte 171 katter inklusionskriterierna. Hankatter utgjorde 59 % av katterna vid studiens start, medelåldern var 11,4 år och medelvikten 4,9 kg. Det var 50 katter som redan hade diagnostiserats med DM. Totalt skrevs 93 katter (54 %) in för stationärvård vid studiens start. Katter med DKA (n=41) utgjorde 24 % av totalantalet katter. Polyuri och polydipsi förekom hos 74 % respektive 75 % av katterna där information om urinmängd/törst fanns noterat. Totalt avlivades 43 av 121 katter (36 %) vid tidpunkt för diagnos, av dessa hade sju DKA. Få katter testades för IGF-I (n=11) och inga verifierades för akromegali med hjälp av bilddiagnostik. Akromegali kunde bekräftas hos en katt med förhöjd IGF-I koncentration när ett acidofilt adenom i hypofysen påvisades vid obduktion. Uppföljande information som möjliggjorde bedömning av remission fanns för 80 katter varav 29 (36 %) gick i remission. Totalt uppvisade 46 % av katterna kliniska tecken i hemmet. Bland de katter där information om orsak till avlivning fanns noterat avlivades 48 % av katterna primärt på grund av DM. Behandling utgjordes i huvudsak av injektioner med insulin av typen Lantus och foderbyte till ett foder med låg kolhydrathalt. I kontrast till tidigare studier hade katter med azotemi inte kortare tid från diagnos till avlivning jämfört med katter som aldrig utvecklade azotemi. Tid från diagnos till avlivning var däremot var signifikant längre för katter som åt ett kolhydratsnålt foder jämfört med katter som inte åt ett foder lågt på kolhydrater. Det var endast en liten andel katter (29 %) som fullföljde ett byte till en diet låg på kolhydrater. Det finns därmed stor utvecklingspotential i denna del av behandlingen.