Hälta i skritt hos häst : en biomekanisk studie av fyra kliniska fall

Abstract: Hälta hos häst är en mycket vanlig orsak till att hästägare söker veterinärvård. Den veterinära subjektiva hältdiagnostiken kan dock vara en utmaning vad det gäller att ställa tidig och korrekt diagnos. Därför används objektiv hältdiagnostik allt mer inom klinisk veterinärverksamhet. Idag finns det dock ännu inga objektiva metoder för att mäta hälta i skritt vilket är problematiskt eftersom det kan finns tillfällen under hältutredningen då veterinären vill undvika att utsätta hästen för den högre belastning som trav innebär (till exempel vid fissurer eller vid post-operativ vård). För att kunna öka förståelsen för hälta i skritt så pågår det idag forskning för att koppla objektiva mått på rörelseasymmetri till systematisk smärtgradering baserat på smärtbedömningsskalor. En bättre förståelse för associationen mellan specifika rörelseasymmetrier och smärta är nödvändig för att vi bättre ska kunna utvärdera och behandla ortopediska lidanden eftersom hälta enligt de flesta definitioner är kopplad till smärta. I denna studie har därför rörelseasymmetri mätts med ett 3D kamerasystem samt smärtuttryck och smärtbeteenden utvärderats enligt Equine Pain Scale (EPS) hos fyra hästar som uppvisat hälta i skritt. Två var halta på ett framben och två på ett bakben. Hästarna studerades en till tre gånger vardera med båda metoderna. Tre av de fyra hästarna uppvisade smärtbeteende enligt EPS. De beteendeparametrar som påverkades vid flest tillfällen var smärtansikte, hållning/viktfördelning och häst-människa interaktivt beteende. Ingen av hästarna visade vid något tillfälle uppmärksamhet mot det smärtsamma området. Hos dessa hästar kunde inget samband ses mellan uppmätt grad av objektiv rörelseasymmetri och subjektiv smärtbedömning. De kroppssegment som studerades i rörelseanalysen av de frambenshalta hästarna var manke och huvud där den vertikala rörelsen påverkas vid hälta. Då en ohalt häst skrittar höjs och sänks manke och huvud i en symmetrisk sinusvåg under hästens stegcykel. Vid den här beskrivna hältan blev följaktligen sinusvågen asymmetrisk där hästarna sänkte huvudet som mest under det ohalta frambenets belastningsfas jämfört med det halta benets. Under första delen av belastningfasen av det halta benet sänktes huvudet mindre, därmed fick huvudet en typisk nickrörelse, snarlik den som ses vid hälta i trav. Dessutom, vid analys av mankens vertikala position observerades ett varierande mönster bland hästarna. För den ena hästen sänktes manken som mest vid isättning av det halta frambenet och för den andra hästen sänktes manken som mest vid isättning av det ohalta frambenet. Vid bakbenshälta studerades tubera sacrales vertikala rörelse. Under isättning av det halta bakbenet hade tubera sacrale sin lägsta position och mitt under det ohalta bakbenets belastningsfas sågs den högsta positionen hos tubera sacrale. De mätpunkter som användes vid rörelseanalysen i denna studie valdes ut baserat på den senaste forskningen för att förbättra objektiva hältbedömningar i skritt, en rörelseanalys som skulle kunna utgöra en viktig del i framtida veterinärers utvärdering av hästar med ortopedisk sjukdom. Denna analysmetod skulle kunna utgöra en kvalitetssäkring av postoperativ ortopedisk vård samt erbjuda ökad sensitivitet av ortopedisk diagnostik för speciellt utmanande biomekaniska fall i skritt, den senare på grund av att ryggen har större rörlighet i skritt jämfört med trav. Slutligen kan det konstateras att fler hästar behöver studeras, både med rörelseanalys och smärtgradring, för att kunna ge svar på om det finns en koppling mellan vissa rörelseasymmetrier samt smärtuttryck och beteenden.