Gemensam utemiljö för äldreboende och förskola : en fallstudie av två samverkanshus i två kommuner

Abstract: Föreliggande studie undersöker, i relation till planering, gestaltning och förvaltning, utemiljön vid två svenska samverkanshus där förskola har samordnats med äldreboende. Fenomenet är förhållandevis nytt i Sverige varför det råder brist på tillgänglig forskning och information om hur kommuner kan arbeta för att göra verksamheternas utemiljöer framgångsrika. Dessutom tycks det vara oklart hur väl dessa verksamheter fungerar i praktiken och huruvida det finns baksidor av fenomenet som i framtiden bör tas i beaktning. Syftet med studien är således att utreda dessa frågor och undersöka hur utemiljön vid samverkanshus kan främja den intergenerationella interaktionen samt hur planering, gestaltning och förvaltning av verksamheterna styrs på kommunal nivå idag. Studien har en kvalitativ ansats och har genomförts med hjälp av en litteratur- och dokumentstudie tillsammans med en fallstudie där verksam personal samt planerare, gestaltare och förvaltare med koppling till respektive verksamhet har intervjuats. Litteraturen visar att barn och äldre har olika behov kopplat till utemiljön. Dessa skillnader utläses även i framtagna verktyg för utvärdering och utformning av barns respektive äldres utemiljöer. Vidare förespråkas ett tillvaratagande av barns och äldres åsikter vid utvecklingen av utemiljön. Både Göteborgs stad och Umeå stad benämner samverkan i ett övergripande avseende och planering, gestaltning och förvaltning tas upp för respektive grupp men aldrig i syfte att samordna verksamheter för barn och äldre. Fallstudien visar att utemiljöerna hos våra två samverkanshus är uppdelade mellan barn och äldre och personalen har olika syn på i vilken grad samverkan bör ske. Uppsatsen leder fram till att kommuner i ett tidigt skede bör undersöka hur den fysiska miljön kan tänkas bli och vilka möjligheter som finns till att utveckla gemensamma ytor där naturliga möten kan uppstå. Under denna process kan det vara en fördel att höra åsikter och erfarenheter från respektive brukargrupp. Gällande den sociala samverkan bör kontakt mellan generationerna ses som en möjlighet snarare än ett krav. I första hand bör respektive brukargrupps specifika behov tillgodoses. Däremot tycks det vara en fördel om grupperna kan se varandra vid användning av utemiljön. Slutligen föreslås att kommuner bör använda sig av uppföljningsprogram vid nya typer av projekt som exempelvis samverkanshus, där verksamhetsansvariga och personal kan få möjlighet att dela sina erfarenheter om samordningen för att möjliggöra för bättre fungerande samarbete för den specifika verksamheten och framtida projekt.