Efter nolltoleransen : nyttan av laglig graffiti

University essay from SLU/Dept. of Urban and Rural Development

Abstract: Det här är ett examensarbete på 30 hp utfört 2012 på vid institutionen för stad och land på SLU i Ultuna. Bakgrunden är att Stockholm under flera års tid har haft en väldigt repressiv inställning gentemot fenomenet graffiti, det brukar kallas för nolltoleransen. Stadens styrande antog 2007 en skärpt klotterpolicy i vilken det fastslås att ”staden inte ska medverka till eller stödja verksamheter eller evenemang som inte klart tar avstånd från klotter, olaglig graffiti och liknande skadegörelse. Staden skall heller inte medverka till verksamheter som på något sätt kan väcka intresse för och leda till klotter, olaglig graffiti eller liknande skadegörelse.” Policyn och i synnerhet formuleringen ovan har fått utstå mycket kritik, efter att staden lagt sig i diverse kulturarrangemang med graffiti som tema. Att totalförbjuda möjligheter för staden att bemöta intresset för graffiti är dock inte det enda beprövade tillvägagångssättet för att minska den skadegörelseproblematik som graffitin medför. I Brottsförebyggande rådets skrift Klotterförebyggande åtgärder (Hollari, 2005) redogörs för en rad exempel på hur andra städer på olika sätt bemött problemen, där ofta lagliga möjligheter för graffitimåleri är en av ingredienserna. Sådana möjligheter, som vid en första anblick verkar vara pragmatiskt, är som en konsekvens av klotterpolicyn förstås otänkbar i Stockholm. Anledningen är att det från stadens sida menas att lagliga graffitimöjligheter leder till mer mer olaglig graffiti, ett påstående som till en början framfördes som fakta (Svt, 2010) men senare som en åsikt, som nolltoleransförespråkare tror på (Riksteatern, 2011). Debatten kring nolltoleransen handlar ofta om detta påstående är sant eller ej, och om nolltoleransen i sin godtycklighet inkräktar på yttrandefriheten, och verkar som censur mot en kulturyttring. Den här uppsatsen handlar om lagliga graffitiväggar, dock inte ur de tidigare nämnda synvinklarna. Syftet är att visa vad laglig graffiti kan ha för övriga effekter på de platser där det kan tänkas möjligt. Klotterpolicyns målbeskrivning har varit utgångspunkten för detta. Vad som eftersträvas enligt denna är: ”Stockholm ska vara en trygg, säker, ren och vacker stad som vi är stolta över och där stadsmiljön inbjuder till samvaro mellan människor.” (Stockholms stad, 2007) Min tes är att en laglig graffitivägg precis som andra funktioner i staden attraherar människor, och kan verka i den riktning klotterpolicyn och sannolikt samtliga stadens invånare önskar. Klotterpolicyns målbeskrivning har del för del analyserats för att problematisera och erbjuda en djupare förståelse av de begrepp den innehåller. Under rubriken trygg ges en bakgrund, och idén att graffiti skapar otrygghet ifrågasätts. Slutsatsen är mer eller mindre att nolltoleransen utmålat graffitimålare som ”farliga” människor och att aktiviteten graffitimåleri något som uteslutande sker i det fördolda vilket ger allmänheten få möjligheter att möta konstnärerna. Fenomenet blir något främmande vilket är en grogrund för otrygghet. Beträffande säker menar jag att en laglig graffitivägg skulle befolka en plats, vilket med stöd från Jane Jacobs (1962) är positivt ur säkerhetssynpunkt. Vacker är ett relativt begrepp och jag menar att staden är en kompromiss i det avseendet att vi får leva med de utryck den innehåller. Som enskild invånare har vi få möjligheter att påverka stadsbilden. Graffiti har sitt ursprung i det offentliga och däri ligger dess styrka och potential. Laglig graffiti skulle kunna vara en av annars mycket få möjligheter för allmänheten att bidra och sätta sitt avtryck i stadsrummet. En konsekvens av nolltoleranspolitiken är också att gemene man blir mindre exponerad för mer utarbetad graffiti som tar lång tid att utföra. Allmänheten får i större utsträckning istället uppleva snabbt utförd graffiti, det som i mångas åsikt definieras som klotter. Adjektivet ren är också det en tolkningsfråga, mitt resonemang kring detta bygger mycket på geografen David Harveys (2008) idéer. Det är främst ur perspektivet av Stockholm som en produkt som begreppet låtit sig definieras. En stad som marknadsförs som ren och hur marknaden ser på det begreppet behöver dock inte alltid vara förenliga med invånarnas önskemål och behov. Beträffande stolthet och laglig graffiti sätter jag det i relation till stadens Kulturvision 2030, då graffiti i mina ögon främst är konstnärlig verksamhet och därmed en kulturyttring. Kultur är människans uttryck och kring detta känner vi stolthet. Kulturvisionen har ambitiösa och fina mål men graffiti kan inte bidra till dessa då klotterpolicyn inte är kompatibel med denna. En laglig graffitivägg skulle som sagt locka personer som målar på den, och mänsklig aktivitet har enligt Jan Gehl (2006) en stark attraktion, för att inte säga den starkaste, på andra människor. Med detta argument och att lagliga möjligheter för graffiti ger ett alternativ till olagligt måleri, vilket drastiskt kan skada människors framtidsutsikter, vill jag hävda att lagliga graffitiväggar ökar samvaron mellan människor. Arbetssättet har varit sådant att jag utgått från Jan Gehls (2006) kategorisering av platser i låg respektive hög kvalitet, där mycket frivillig aktivitet kännetecknar den senare. Genom sociala nätverk på internet har jag från graffitimålare själva fått tips på platser där laglig graffiti enligt dem är önskvärt. Därefter har jag valt ut två platser utifrån tidigare nämnda kriterier och min bedömning av dess lämplighet som lagliga graffitiväggar. Valet föll på Tjurbergsparken vilken representerar en högkvalitativ plats och trottoaren utmed Zinkensdamms IP en plats av låg kvalitet, båda på Södermalm i Stockholm. För att få en djupare förståelse för hur dessa platser fungerar har jag valt att göra en analysmetod kallad experiential landscape. Kevin Thwaites och Ian Simkins (2007) utvecklade denna metod vilken har som utgångspunkt att det är relationen mellan människan och rummet som skapar platsen, och analysmetoden syftar till att kartera människans upplevelse och känslomässiga anknytning till platsen. De för ett teoretiskt och något filosofiskt resonemang kring detta och sluter sig till att platser förutsätter människor och deras känslor kopplade till platsen, utan dessa är platsen blott ett utrymme. Detta synsätt förutsätter alltså att mänskliga upplevelser har en rumslig dimension. För att möjliggöra en konkret kartering av upplevelserna kokar Thwaites och Simkins ned människans upplevelse i tre grundläggande kategorier: betydelsebildning, orientering och hur hon skiljer på olika områden. Dessa kategorier visar sig sedan i karteringen som centrum(betydelsebildning), riktning och övergång (orientering), samt då område (område). I karteringen skiljs dessutom på olika typer inom dessa rubriker, och samtliga kategorier har negativa variationer. Utöver min egen analys har jag haft förberedda frågor att ställa till personer som befann sig på platserna. Frågorna är hämtade ur Experiential landscape: an approach to people, place and space (Thwaites & Simkins, 2007), med tillägg som kunde tänkas leda till att intervjupersonerna själva tog upp ämnet graffiti, om inte så skedde har jag själv fört det på tal. Tjurbergsparken beskrivs i en sociotopkartering som en grön oas, men i utvecklingsbehov för sociala och kulturella värden (Stadsbyggnadskontoret, 2004). Parken består av klippta gräsmattor med genomkorsande gångstigar, en del buskage och ett varierat bestånd av stora och mindre träd av olika arter. Platsen ligger i sin helhet i en södersluttning och högst upp finns en hög stödmur vilken avgränsar parken från Engelska gymnasiets skolgård. Resultatet visade att parken innehöll en faktor som jag inte räknat med, platsen är en umgängesplats för hemlösa och missbrukare. I och med den funna situationen är det ofrånkomligt att inte diskutera frågor som har med nyttjanderätt av offentliga rum att göra. Missbrukare och hemlösa har samma rätt som andra att använda parken som småbarnsföräldrar och flanerande pensionärer. Verkligheten är emellertid sådan att vissa personer på grund av förutfattade meningar och möjligtvis ett avvikande beteende stöter bort andra och skapar negativa spänningar inom en plats. Detta var framträdande på platsen, graffiti var dock inget som intervjupersonerna ”självmant” tog upp, trots förekomst av detta på muren. Graffitimålare är förstås välkomna i parken förutsatt att de inte utövar sitt intresse på muren, det visar sig också under intervjuerna att aktiviteten olagligt graffitimåleri inte skulle bemötas särskilt positivt. Resultatet visar dock inget större motstånd mot graffiti som laglig aktivitet i parken, och bekräftar i stort att effekten av en laglig graffitivägg här är förenliga med min tolkning av de mål klotterpolicyn beskriver. Dess största förtjänst i Tjurbergsparken borde enligt min bedömning vara den förbättrade sociala situationen, och en ökad trygghet. Zinkensdamms idrottsplats avgränsas mot Ringvägen av en mur, vilken löper längs trottoaren ungefär 120 meter lång. Det finns få funktioner i området, och analysen visar att det är mest en genomströmningsplats. Åsikter om muren var mer förekommande än i Tjurberget, det vanliga svaret var att den är tråkig och ful, vilket med murens dominans även kan sägas karaktäriserar platsen. Spontana förslag om färg och även graffiti på muren var inte ovanliga. För att sammanfatta skillnaden mellan nuvarande situation och en verklighet där det vore möjligt för vem som helst att lagligt måla på muren; En funktion adderas till en händelsefattig plats vilket gör att fler personer faktiskt skulle uppehålla sig på platsen, promenaden längs Zinkensdamms IP skulle bli intressantare och erbjuda bättre möjligheter för möten. Eftersom utrymmet skulle ha en högre förekomst av mänsklig erfarenhet och ha fler känslor kopplade till den, skulle rummet mer utgöra plats. Den skulle helt enkelt ha en starkare identitet och ha mer betydelse än i nuvarande situation. En ren och snygg stad är (precis som övrigt i klotterpolicyns mål) troligtvis något som de allra flesta av staden invånare anser önskvärt, dock är dessa adjektiv högst subjektiva och det är svårt att hitta en medelväg, vilket inte heller verkar särskilt åtråvärt. En attraktiv stad har en mångfald av uttryck och upplevelser. Vi återkommer till att staden är en kompromiss, men där allas önskemål också i så stor utsträckning som möjligt skall kunna tillgodoses. Möjligheten för den enskilde att sätta avtryck i staden är dock väldigt begränsad, graffiti är ett urbant kulturuttryck och lagliga möjligheter för detta ger inte bara tillfälle för personliga avtryck, det skapar också ett mer mångfacetterat stadsrum och är ett medel för att uppnå de mål klotterpolicyn eftersträvar. En mer nyanserad syn på fenomenet graffiti ger också nya möjligheter i planeringssammanhang.

  AT THIS PAGE YOU CAN DOWNLOAD THE WHOLE ESSAY. (follow the link to the next page)