Biologisk variation av B12 och folsyra hos hund

Abstract: De två B-vitaminerna B12 och folsyra används i dagsläget främst för att utreda mag- och tarmstörningar hos hund, då rubbningar i nivåerna av dessa vitaminer är mycket specifika för störningar i vissa delar av mag- och tarmkanalen. Det vanligaste sättet att analysera B12 och folsyra är att mäta totala nivåer med automatiserade instrument i serum/plasma och att jämföra provsvaren med ett referensintervall baserat på en grupp friska hundar, s.k. populationsbaserat referensintervall, som fastställts av det laboratorium där analysen utförs. Ett annat sätt att ta reda på om en förändring är kliniskt signifikant är att använda sig av den biologiska variationen. Det är den förändring som ses, utöver fysiologiska och analytiska faktorer, och som varierar kring kroppens naturliga inställningspunkt, d.v.s. det värde som kroppen försöker upprätthålla. Den biologiska variationen av B12 och folsyra fanns inte rapporterad hos hund. Syftet med denna studie var att fastställa den biologiska variationen av B12 och folsyra i blodprov från hund för att kunna ge råd till veterinärer om hur provsvar från sjuka hundar bäst skall utvärderas samt ge objektiva kvalitetsmål till laboratorier som analyserar B12 och folsyra. Studien utformades så att åtta friska hundar av olika ras, ålder och kön provtogs genom blodprovstagning var femte-sjunde dag under totalt sju tillfällen per hund. Inför varje provtagning hade hundarna fastat minst 12h och en standardiserad klinisk undersökning gjordes. Alla serumproverna analyserades i slumpmässig ordning, i duplikat med Immulite 2000 vid ett och samma tillfälle. Utifrån provresultaten fastställdes bland annat variationskoefficient inom (CVI) och mellan (CVG) individer, index på analytens individualitet (II) samt reference change value (RCV) för tolkning av kliniskt signifikanta förändringar vid upprepade provtagningar. Både B12 och folsyra hade en tydlig individualitet, vilket talar för att det populationsbaserade referensintervallet (som används för att upptäcka sjukdom) inte är optimalt för dessa analyter. Istället bör om möjligt RCV användas, där två på varandra tagna prover jämförs för att hitta en kliniskt signifikant förändring.