Utvärdering av markberedning och plantering på SCA:s mark i Norrland 1998-2001 : föryngringsresultat efter 10 år

Abstract: Maskinell markberedning följt av manuell plantering är den vanligaste föryngringsrutinen efter en föryngringsavverkning i Sverige. Många av de forskningsrön som dagens markberednings- och planteringsinstruktioner bygger på är baserade på äldre fältexperiment. Uppföljningar av praktiska föryngringar i fält kan bidra med kompletterande kunskap över vilka svårigheter som finns beroende på ståndort, terrängförhållanden etc. Dessa erfarenheter kan sedan användas till att utvärdera gällande arbetsrutiner och instruktioner. Syftet med detta examensarbete var att utvärdera kvaliteten i det praktiska markberednings- och planteringsarbetet på SCA:s mark i Norrland. Syftet var även att utvärdera hur SCA:s eget plantmaterial utvecklats under en 10-årsperiod beroende på planteringspunktens- och ståndortens egenskaper. 36 höglagda och 14 harvade trakter, manuellt planterade mellan åren 1998-2001, utgjorde dataunderlag till studien. De flesta trakter var föryngrade med tall (Pinus sylvestris L.) och gran (Picea abies L. Karst.), men även contorta (Pinus contorta Dougl. var. latifolia) förekom. Totalt innehöll materialet information om 10 479 st. plantor fördelade på 50 trakter och 499 provytor. På provytorna var varje enskild planterad plantas höjd och vitalitet registrerad vid återkommande inventeringar under en 10-årsperiod. Resultatet visade att det var få trakter som levde upp till SCA:s planteringsmål avseende totalt antal planterade plantor per ha. Endast 16 av 50 trakter låg inom kravet på ± 5 % från angivet antal i traktdirektiven. I medeltal var antalet godkänt planerade plantor enligt instruktion 1571 st. per ha, motsvarande 74,6 % av det totala antalet utplanterade plantor. Inget samband mellan vald markberedningsmetod och hur väl planteringsmålet uppfylldes kunde påvisas, däremot förelåg betydande skillnader mellan trakterna. En ojämnare ytstruktur bidrog i regel till en lägre andel godkänt planterade plantor, enligt SCA:s klassificering. Ingen skillnad kunde påvisas mellan markberedningsmetoderna avseende andelen godkänt planterade plantor, men harvade trakter hade i regel en större andel godkända plantor, förmodligen beroende på att markstörningen varit större med harvning. Statistiskt signifikant inverkan konstaterades för ytstruktur, vegetationstyp och variationens effekt mellan trakterna, avseende andelen döda plantor år 10. Provytor med örttyper hade sämre överlevnad jämfört med ristyper för tall och gran. Planteringspunkten, trädslaget, och variationens effekt av provyta och trakt visade sig ha statistiskt signifikant inverkan på de uppmätta trädhöjderna, år 10. Den genomsnittliga höjdskillnaden för levande plantor år 10 visade sig vara liten mellan de godkänt planterade plantorna och de icke-godkänt planterade plantorna, oberoende av trädslag. Contortans medelhöjd var 23 % högre än tall på jämförbara ståndorter. Träd planterade i omvänd torva uppvisade högst överlevnad generellt sett för de tre trädslagen. För tall var skador till följd av älgbete, men även knäckesjuka, vanligt förekommande, år 10. Svåra skador var nästan lika vanliga som lätta. Granarna drabbades i huvudsak av lättare skador till följd av granbarrlöss (Adelges spp.), men även frostskador. Contorta uppvisade lägst andel skador, men hade drabbats av en del svåra stamskador orsakade av sork och älg. SCA Skog använder sig av enkla och tydliga markberednings- och planteringsinstruktioner. Resultatet av denna studie motiverar detta angreppssätt, men har samtidigt belyst en del problem som kännetecknar föryngringsarbetet. Detta har föranlett förslag på några justeringar av gällande instruktioner och rutiner.