Internet Jurisdiction over B2C Contracts under the Brussels I Regulation after the CJEU’s Decision in Joined Cases Pammer and Alpenhof

Abstract: Gränsöverskridande e-handel ger upphov till en del juridiska problem inte minst då tvister uppstår mellan avtalsparterna. Något som diskuterats särskilt bland rättsvetare världen över, är vilket lands domstol som ska ha jurisdiktion när avtalstvister uppstår i detta sammanhang. I Bryssel I-förordningen finns vissa delvis tvingande domsrättsregler som är tillämpliga då avtalstvister uppstår mellan näringsidkare och konsument. Dessa bestämmelser innebär något förenklat att konsumenten endast kan bli stämd i sitt hemvistland medan näringsidkaren kan bli stämd både i det land där denna är etablerad samt i konsumentens hemvistland. Det finns dock villkor för att dessa regler ska bli tillämpliga. Det mest intressanta villkoret, från ett e-handelsperspektiv, är det som stadgas i artikel 15(1)(c) som anger att dessa konsumentvänliga regler blir tillämpliga om näringsidkaren ”riktar” sin verksamhet till konsumentens hemvistland. Föreliggande uppsats behandlar dels frågan om när artikel 15(1)(c) blir tillämplig då en näringsidkare säljer produkter till konsumenter via internet och dels den praktiska betydelsen av ovannämnda regel. Innebörden av begreppet ”riktar” i artkel 15(1)(c) berördes genom EUD:s avgörande i Pammer och Alpenhof, från december 2010. EUD angav att det avgörande blir att pröva huruvida det – innan ett avtal ingås med konsumenten – framgår av webbsidan och av näringsidkarens verksamhet i stort att denne avsåg att handla med konsumenter med hemvist i den aktuella medlemsstaten, i den bemärkelsen att näringsidkaren var beredd att ingå avtal med dessa konsumenter. EUD angav ett antal omständigheter som talar för att en verksamhet är riktad till ett visst annat land. De av EUD angivna omständigheterna avsågs inte utgöra en uttömmande förteckning. Det ankommer på den nationella domstolen att ta ställning till huruvida förutsättningarna är uppfyllda. Slutsatsen är att artikel 15(1)(c) har ett vitt tillämpningsområde och att det oftast kommer att vara relativt klart huruvida förutsättningarna är uppfyllda. Vissa problematiska situationer kan emellertid uppkomma då näringsidkaren ytterst sällan eller av misstag ingår avtal med konsumenter från andra medlemsstater. I dessa situationer måste det enskilda fallet analyseras noggrant. Den praktiska betydelsen av artikel 15(1)(c) inom e-handel ska dock inte överdrivas. Karaktären av de e-handelstransaktioner som denna uppsats behandlar är sådana att eventuella tvister som uppstår oftast inte lämpar sig för domstolsprövning bl.a. eftersom transaktionsvärdena som regel är mycket låga. Stadgandet kan dock, tillsammans med andra konsumentvänliga regler, bidra till att främja e-handel eftersom konsumenter blir mer benägna att handla om de har juridiska rättigheter på sin sida.