Habitat selection of the European bison

Abstract: Skogens konung eller präriens prins: var hör visenten hemma egentligen? Visenten är Europas tyngsta nu levande landdjur. Då en vuxen tjur kan nå nästan två meter i mankhöjd och väga upp mot ett ton så är det sannerligen en uppseendeväckande best. Trots detta är den relativt okänd: många jag talat med har varit omedvetna om existensen av denna art. Av dom som känt till den har flera haft föreställningen om att den är utdöd, eller blandat ihop den med antingen uroxen eller myskoxen. Förklaringen kan ligga i att visenten idag är mycket ovanlig och endast undgick utrotning med ett nödrop. För ungefär 10 000 år sedan uppskattas visenten ha funnits från centrala asien i öster till västra europa. Men, när människopopulationen mångdubblades och jordbruket tog allt mer mark i anspråk samtidigt som jakttrycket ökade drevs arten mot utrotning. Den sista vilt levande individen sköts 1927: det som fanns kvar av arten var ett femtiotal individer i zoon och avelscenter runtom i europa. Nu påbörjades ett intensivt avelsprogram för att rädda arten och åter införa i det vilda, och även Sverige hjälpte till: avelsanläggningen Avesta visentpark startade 1939. Vid den här tiden ansåg vetenskapen att visenten var ett skogslevande djur: förknippad framförallt med Centraleuropas lövskogar dominerade av ek, avenbok och lind. Sådana miljöer söktes nu ut när arten återinfördes på ett antal platser. Sedan starten av återintroduceringsprogrammet på 30-talet har arten mångdubblat i antal, och idag uppskattas 3000 djur leva i vilda populationer, med ungefär 1000 till i fångenskap. Programmet är ett exempel på lyckad naturvård; men trots detta anses visenten fortfarande vara ett utrotningshotat djur, bland annat då de vilda hjordar som finns är för små och isolerade för att undvika inavel. En fråga som uppkommit på senare år är dock om återintroduktionsprogrammet har varit delvis missriktat: Forskare har ifrågasatt huruvida visenten är anpassad till ett huvudsakligt liv i skogsmiljöer. De argumenterar för att arten egentligen utvecklats för ett liv ute i det öppna landskapet, liksom sin nära släkting den amerikanska bisonen. Att arten traditionellt ansetts vara ett skogslevande djur förklaras genom att visenten under människans historia allt mer trängts undan från de habitat där den själv valt att leva, och tvingats leva i miljöer där konflikter med människor minimerats: skogen. Under århundraden då den endast setts i skogsmiljöer har således bilden av visenten som ett skogsdjur växt fram. För att testa denna hypotes utrustades ett femtiotal visenter ur två hjordar i Polen med GPS-halsband, som varje timme gav en lokalisering av varje djur. Tillsammans med habitatkartor kunde jag nu jämföra vilka habitat som djuren valde gentemot vad som fanns tillgängligt. Resultatet var tydligt: öppna ytor med mycket gräsvegetation som hagmark, jordbruksmark och myrmark valdes i högre utsträckning än något annat habitat. I vissa fall var det 40 % troligare att återfinna en visent i ett sådant habitat än i en skogsmiljö. Dessa resultat ger tydligt stöd för hypotesen att visenten inte är anpassad till ett liv helt till skogs: om den själv får välja ser den sig gärna ute i öppna landskap.