Barfota versus skodd : med fokus på den friska hästhoven

Abstract: Hoven utgör en väldigt liten del av hästen, men har en avgörande betydelse för dess hälsa och välmående. Det är viktigt att kunna utvärdera hur verkning och skoning påverkar hästens prestation och identifiera eventuell negativ stress på hoven och rörelseapparaten. Vad som anses vara korrekt hovvård är ett av de mest kontroversiella ämnena inom hästsektorn. På senaste tiden har det traditionella synsättet på skoning och hovvård utmanats av barfotaförespråkare, som menar att kunskapen om den ferala hästens hovmorfologi kan gagna den domesticerade hästen. Syftet med denna litteraturstudie är att studera effekterna av skoning jämfört med barfotagång hos häst, genom att besvara följande frågeställningar: Skiljer sig den skodda hovens morfologi och biomekanik från den oskodda? Påverkas hästens rörelsemönster av skoning och i så fall hur? Utgör den ferala hästhoven en lämplig modell som den optimala hoven? Granskade artiklar indikerar att skoning för med sig flertalet skadliga konsekvenser. Den skodda hoven placeras på en järnkant, vilket leder till att strålen och sulan höjs upp från marken. Hovkapselns expansion begränsas och en ökad stress ses i hornvävnaden som omger sömmen. Konsekvensen blir en nedsatt hovmekanism och således en försämrad blodförsörjning och stötdämpningsförmåga. Det genereras en större fysikalisk islagskraft mot hoven under skodda förhållanden, som potentiellt kan bidra till muskuloskeletala skador. Den adderade vikten av skon, bidrar också till en påverkan på det distala benets rörelse, med en mer uttrycksfull svängningsfas och en större aktion i gångarterna som följd. Den friska hoven är överlägsen i sitt naturliga barfota tillstånd beträffande viktbärande egenskaper, stötdämpning och förmågan att skingra energin från marknedslaget. Hos den ferala hästen utgör sulan en stor del av den viktbärande ytan. Den domesticerade hästen har uppvisat en tunnare sula, vilken är mer utsatt för skador och hälta. Det yttre intrycket av en robust och frisk feral hästhov har dock visat sig vara något missvisande. Ferala hästar i Australien och på Nya Zeeland uppvisade hög förekomst av olika hovabnormiteter och stor morfologisk variation. Hoven anpassade sig för att matcha den miljö som hästen levde i. Klimat och underlag hade stor inverkan på hovmorfologin och hovhälsan. Data tyder följaktligen på att det är tvivelaktigt om den ferala hästhoven är en passande modell för den domesticerade hästen, så länge som miljön inte tas i beaktande.