Skendräktighet - med hunden i fokus

Abstract: Tikens skendräktighet kan ställa till med mycket problem för djurägaren och även förvirring hos hunden. Många ser kastrering som en lösning på problemet men det kan i sin tur ge biverkningar. Därför undersöks i denna uppsats vad man idag vet om skendräktighet, varför bara vissa tikar visar de typiska skendräktighetssymptomen och vad man potentiellt skulle kunna göra för att minska dessa i framtiden. Frågan belyses utifrån hundens specifika fysiologi, hormonerna, ursprunget från vargen, och vad användning av denna kunskap kan leda till i framtiden. Hunden har, oavsett dräktighet eller ej, alltid en kvarstående gulkropp efter östrus. Detta ger förhöjda progesteronnivåer vilket kan leda till symptom som, bobygge, mjölkbildning och modersbeteende. Alla tikar visar inte dessa symptom även om de har lika höga hormonnivåer som de som visar symptomen. Detta antas idag bero på olika receptorkänslighet, foderintag eller möjligen vara relaterat till förekomst av en specifik celltyp i livmodern under metöstrus. Nivåerna i blodet av de vanligaste reproduktionshormonerna: FSH, LH, estradiol, progesteron, prolaktin och relaxin, varierar något mellan dräktiga och skendräktiga tikar och kan därför ge information om var i cykeln man kan gå in med eventuell behandling i hopp om att minska symptomen. Här diskuteras om det är de något högre progesteronnivåerna hos de skendräktiga tikarna jämfört med de dräktiga eller den snabbt minskade progesteronnivån efter motsvarande partus som ger de flesta skendräktighetssymptomen. När prolaktinnivåerna sedan höjs kan den skendräktiga tiken börja laktera, vilket kan komma till nytta om man anmäler tiken som amma till andra valpar. Detta trots att modersinstinkten och förmågan att ta hand om valpar hos tikar som aldrig har haft en egen kull är omdiskuterad. Eftersom hundar härstammar från vargar är det värdefullt att inhämta information som finns om de senare. Vargarna lever i flock och har en alfatik, en alfahanne samt underordnade tikar och unga hanar. De underordnade tikarna kan ibland bli skendräktiga och hjälpa till med alfatikens valpar medan andra inte alls verkar visa tecken på mjölkproduktion. Däremot blir alla lågrankade vargar hindrade från att själva para sig. Därför vore det intressant om denna interaktion kunde studeras hos hundar som lever i flock och om de då blir mer eller mindre skendräktiga. I framtiden bör forskningens fokus ligga på effekter och reglering på centralnervös nivå, inklusive receptorer i hypotalamus och hypofys, livmoderns specifika uppbyggnad och fysiologi hos tiken, interaktionen med andra tikar samt att testa nya läkemedel mot skendräktighet. Detta skulle kunna vara en ny indikation för redan godkända läkemedel eller uppkomst av nya som inte enbart stoppar laktationen utan även beteendet. Framtagande av nya läkemedel skulle kunna bidra till ökad kunskap om tikens speciella fysiologi och underlätta tillvaron för många skendräktiga tikar och deras ägare.