Impedimentens potentiella betydelse för biologisk mångfald : en studie av myr- och bergimpediment i ett skogslandskap i Västerbotten

Abstract: Många impedimenttyper anses ha varit förskonade från mänsklig påverkan under lång tid och borde därför uppvisa en lång skoglig kontinuitet. De skulle då innehålla så väl gamla, grova träd som död ved i form av lågor och stående träd, faktorer som är viktiga för ett bibehållande av artdiversiteten hos växter och djur. Syftet med denna studie, som utfördes på uppdrag av AssiDomän Skog & Trä AB, var att analysera impedimentens potentiella betydelse för biologisk mångfald. Detta gjordes genom en inventering av ett urval av myrar, hällmarker och rasbranter inom ett geografiskt begränsat och landskapsplanerat område i Västerbottens län. Ett antal parametrar så som grundyta, trädslagsfördelning, krontäckningsgrad, mängd död ved och grova träd, samt kulturpåverkan registrerades. Det vanligaste trädslaget var tall och lövträd förekom oftare än gran på både myrar och hällmarker. Virkesförrådet var lågt på myrimpedimenten, 24 m3sk!ha, medan det på hällmarkerna var relativt högt, 109 m3sk!ha. Träden var klena och volymen grova träd var därför låg. På hällmarkerna fann s en högre volym grova träd än på myrarna. Grova levande lövträd anses vara viktigare för artdiversiteten än grova levande barrträd. De flesta grova träden på impediment var dock tallar. Förekomsten av död ved är en faktor som påverkar artdiversiteten hos många växter och djur. På impedimenten var mängden död ved liten. Det fann s mer död ved per hektar på hällmarksimpedimenten än på myrimpedimenten. Ett av de största hoten för de vedlevande organismerna är att det finns för lite senvuxen och grov död ved. På de inventerade impedimenten var den döda veden senvuxen, men klen och bestod mest av tall. All död ved med en diameter över 30 cm var av barrträd. Både på myrar och hällmarker fanns död ved i olika nedbrytningsstadier. På hällmarksimpedimenten var den döda veden mer nedbruten än på myrarna. På myrimpedimenten fanns det mer stående än liggande död ved, medan ett omvänt rorhållande rådde på hällmarkerna. I förhållande till det totala virkesrorrådet var andelen död ved stor på impediment i jämförelse med andelen död ved på brukad produktiv skogsmark. Trots att impedimenten under lång tid anses ha varit rorskonade från skogsbruk hittades kulturspår på en stor andel av de inventerade provytoma. Stubbar var det vanligaste kulturspåret och återf anns på samtliga hällmarker. På myrarna var även diken vanliga. På hällmark hade 78 procent av provytorna ett eller flera brandljud, medan motsvarande siffra på myr var 14 procent. Impedimenten är i allmänhet antropogent påverkade, de domineras av klena barrträd och har lågt virkesförråd. Mängden död ved är liten, även om andelen död ved är relativt stor i förhållanden till det totala virkesförrådet. Impedimentens värde för den biologiska mångfalden är därför begränsad. Genom ekologisk landskapsplanering kan deras betydelse dock öka om de tillsamm ans med kantzoner, korridorer, nyckel biotoper, reservat samt en ökad naturvårdshänsyn på produktionsytorna, tillåts skapa ett mer mosaikartat skogslandskap.