Patogener och deras påverkan på honungsbin

Abstract: Bin har pollinerat blommor i miljontals år, och det finns idag över 20000 arter av bin världen över. Honungsbin omfattar sju av dessa arter som ingår i gruppen långtungade bin. Människan fick sin första smak av honung för flera tusen år sedan när de levde som jägare och samlare. Allt eftersom människan utvecklades insåg de att det gick att domesticera dessa små kryp. Traditionen med biodling började med de gamla egyptierna och fördes sedan vidare. Det var de forna européerna som tog det västerländska honungsbiet (Apis mellifera) över havet, till den nya världen. De två arterna som i stor skala används i biodling är det västerländska och det östasiatiska honungsbiet (Apis cerana). Det västerländska honungsbiet är numera utspritt över hela världen förutom på antarktis, medan det östasiatiska honungsbiet är utspritt i östra Asien. Inuti honungsbiets kupa återfinns tre olika typer av bin. Drottningen, drönare och arbetare. Bisamhället består av en stor andel arbetare, ett betydligt mindre antal drönare och endast en reproducerande drottning. En drottning lägger tusentals ägg om dagen. När äggen utvecklas till larver tas de om hand av arbetarbina och efter två veckor har larven förpuppats och utvecklats till ett honungsbi, redo att tillföra kupan pollen och honung. Honungsbiet förser även människan med vax och pollinering av olika grödor. I och med den ökande populationen av människor och den ökande livsmedelsproduktion som krävs för att föda jordens befolkning upplever vi nu globalt en brist på honungsbin för pollinering. Stora förluster av honungsbisamhällen har rapporterats sedan 1869, men det är de senaste åren som det har uppmärksammats rejält. Många biodlare har drabbats av stora förluster av honungsbisamhällen. Forskare världen över ser detta som ett allvarligt hot mot livsmedelproduktionen och försöker därför ta reda på vad det beror på. Olika parasiter och skadegörare som till exempel varroakvalstret (Varroa destructor) dök upp i Europa på 70-talet och är numera ett problem i biodling över hela världen. Problemet med varroa är att de livnär sig på honungsbiets hemolymfa, vilket försämrar biets immunförsvar och gör det svagare och mer mottagligt för patogener. En annan skadegörare, den lilla kupskalbaggen (Aethina tumida), kommer ursprungligen från Afrika, där de inte utgör något större hot mot honungsbin. Lilla kupskalbaggen observerades för första gången i USA i mitten på 2000-talet. Utanför Afrika förstör de för honungsbin genom att äta upp deras vaxkakor, pollen och honung. När de äter av vaxkakorna och borrar sig igenom dem, skadas vaxkakorna och honungen kontamineras och ”jäser”. Om inte åtgärder vidtas kan bina lämna kupan. Andra orsaker till förlusten av honungsbin är en sjukdom som kallas amerikansk yngelröta. Bakterien som orsakar sjukdomen, Paenibacillus larvae, infekterar larverna som till slut dör och bildar en brun sörja. Denna sörjan innehåller miljontals bakteriesporer som kan bevaras inaktiva i minst 35 år.