Betydelse av primär och sekundär fotosensibilitet samt förebyggande åtgärder

Abstract: Fotosensibilitet delas in i tre grupper där typ I (primär fotosensibilitet) och typ III (sekundär/hepatisk fotosensibilitet) till stor del beror av toxiner som växtätare får i sig oralt via födan. Typ II är en ärftlig form och diskuteras därför ej i denna uppsats.Sjukdomen ger dermatit (hudinflammation) på opigmenterad och tunnbehårad hud samt ett fotofobiskt beteende hos djuren. Den sekundära fotosensibiliteten skiljer sig genom att de drabbade djuren får leverskador vilket kan leda till dödsfall. Både kliniskt och subkliniskt drabbade djur får nedsatt produktivitet vilket leder till stora ekonomiska förluster.Fotosensibilitet är en vidt spridd åkomma då det finns många olika fototoxiska växter samt mykotoxiner runt om i hela världen. Det är dock svårt att uppskatta risker av olika beten då halterna av toxiner och förekomsten av svampväxt kan variera beroende på många variabler. Det finns även stora skillnader i motståndskraft hos olika däggdjur ända från artnivå till individuell nivå.Det saknas mycket forskning inom detta område för att på ett bra och enkelt sätt kunna förebygga utbrott av fotosensibilitet. Idag finns det metoder som används mot vissa specifika växter samt att man genom senare forskning närmar sig nya lösningar. Merparten av det förebyggande arbetet sker dock fortfarande genom försök att styra betesflödet och därmed undvika riskområden som i sig är mycket svåra att förutse. Det finns idag ingen speciell behandling mot fotosensibilitet. Det man gör är att flytta djuren från det toxiska betet och skydda dem från UV-strålning.